Det rätta barnet!?

Vad är rätt barn och vad är fel barn? Vem kan bedöma något sådant? Mina barn är rätt för mig. Även om min yngsta klassas som annorlunda. En sort som samhället tycker inte borde ha fått födas. Nej hon har inte Downssyndrom. Hon har en lindrig utvecklingsstörning med autistiska drag. I början ville ingen se att hon var annorlunda, att hon faktiskt hade speciella behov och därför behövde extra hjälp. Det var inget som syntes utanpå. Jag var bara en orolig mamma. Men jag fick rätt. Då fanns inte hjälpen utan jag fick bråka om den. Barn skall tydligen bara finnas men inte kosta.  Kostar barn lite mer resurser och där med extra pengar, är de inte nyttiga för samhället. Att de faktiskt tillför ett annat sorts värde räknas inte, utan enbart det som syns i kronor och ören.

Vi har idag ett samhälle där svaghet är något negativt, något som inte får finnas, inte synas.  Där barn som är annorlunda, främst med Downs syndrom, blir bortsorterade. Där skiner dessa barn, ungdomar och vuxna som solar. De har det vi andra saknar som tolerans, kärlek, omtanke och kamratskap utan ett ständigt dömande. Bredvid dessa solar ser vi vår egen själviskhet, fördomar och domar över andra människor. Vi får se vår egen brist i ljuset som utgörs av dessa annorlunda människor. Kan det vara det som gör att de inte får finnas och inte får kosta? Har vi kommit så långt i vårt förfall?

Så hur annorlunda är de egentligen? Jag gillar Glada Hudik-teaterns Pär Johansson när han benämner sina medarbetare som ”störda” och ”normalstörda”. Många gånger resonerar dessa ”störda” människor mycket klokare än oss ”normalstörda”. De ställer de frågor ingen annan ställer. Det blir som stenar som ropar i öknen och är äkta sanningssägare.

Moder Theresa sa en gång ”fattigt är det land som inte kan ta emot sina ofödda barn” jag skulle vilja använda dessa ord såhär: ”Fattigt är det land som inte kan ta emot de som är annorlunda”. Vi behöver dem. Tycker du att det är synd om föräldrarna till dessa barn? Ge oss då möjlighet och hjälp så får du se vad vi föräldrar kan åstadkomma tillsammans med våra barn. Idag brottas vi med myndigheter som inte gärna vill släppa till de lagstadgade resurser som ändå finns, samtidigt som vi tränar och uppmuntrar våra barn och lägger ner timmar, dagar, veckor och år på att hjälpa dem.  Vi möts av både förakt och fördomar från myndigheterna och omgivningen och de lägger på oss ännu tyngre stenar i våra redan tunga ryggsäckar. Vi önskar inte att våra barn inte skulle finnas, men omgivningen gör det! Hur skulle du känna det om du fick veta att DITT barn inte är önskvärd av omgivningen, eller ännu värre att DU inte är önskvärd? När de funktionshindrade hör att många barn med Downs syndrom aborteras ställer de sig frågan: Än jag då? Borde inte jag heller finnas? För det är vad våra barn hör – Icke önskvärd.

Karin

Jag håller med dig. Det är långt mellan inläggen och JA, jag skall fortsätta med att berätta om Sri Lanka resan även om det nu har gått ett år sedan jag var där.

Läste idag i Uppsalatidningen 18-minuter något som fullkomligt fick mig att tappa fattningen. På sidan 2 i 18-minuter får vi läsa om hur mycket (med betoning på mycket) framtida lägenheter kommer att kosta. I en intervju med kommunalrådet Cecilia Forss (M) läser jag något som med lite god vilja kan utläsas som "goddag yxskaft".

Journalisten frågar: "Tycker du det är rimligt att bygga ettor för cirka 6500 kr i månaden?"
Cecilia Forss svarar: "Det är helt orimligt för mig att svara på hur andra vill göra med sin ekonomi." Goddag yxskaft.

Nästa fråga:

"Du måste ju kunna svara på vad du tycker?"
"Det är inte aktuellt för mig att flytta in i en etta och därför kan jag inte svara på det." Goddag yxskaft - igen.

Hon svarade inte på en enda fråga. Det enda som man som läsare får ta del av är - ingenting. Hade det varit en politiker någon annanstans än just i Sverige hade sådana här svar gjort den politikern arbetslös innan artikeln hade lämnat tryckpressen. Man kan undra om hon är helt IQ-befriad, arrogant eller om hon tror att uppsalaborna är helt pantade.

Journalisten frågar vad politikerna tänker göra åt att många blir bostadslösa p g a orimligt höga hyreshöjningar när deras lägenheter renoveras. Forss anser inte att det är politikernas ansvar utan något som är mellan hyresgästerna och bostadsföretagen.

Följdfrågan blir naturlig.

"Vad är ditt ansvar då?"

"Att se till att det finns detaljplaner så att det finns möjlighet att bygga bostäder. Det lyckas kommunen fantastiskt bra med."

Vad bra att kommunen lyckas skaka loss mark som går att bebyggas med lägenheter ingen har råd att bo i. Men vem har då ansvar för alla dessa som blir bostadslösa. Är det kommunens socialtjänst? Men det har väl inte politikerna något ansvar för heller!? Man kan då fråga sig vem som har ansvar för bostadspolitiken om inte bostadspolitikansvariga kommunalrådet Cecilia Forss har det? Nåja, politikerna kan väl få undra varför politikerföraktet växer. För DE har ju inget ansvar för det heller!

Om några veckor är det alla helgons dag.

Då kommer helgon från nutid och forntid att läsas upp. Lättare sagt sjungas upp. Men i hela den radda av helgon som kommer att sjungas kommer jag att sakna ett namn. Monica Mollberg.

Ett helgon är en helt vanlig människa som har utfört extraordinära handlingar. Ett exempel och föredöme i liv och gärning. De kan ha haft besvärliga omständigheter men trots det litat på Gud och haft ett stort hjärta för människor de möt.

Detta stämmer väl in på Monica. Alltid vänlig och nära till skratt. Inga dömande attityder utan full av uppmuntran och livsglädje. Trots att hon var sjuk de sista åren och säkert hade sina svåra stunder var hon ett föredöme ända in i det sista. Jag gläds över att ha träffat henne och blivit berörd av henne både till ande, själ och kropp. Därför kommer jag också att sakna henne desto mer. Våra små pratstunder om hundar, ungar, trädgård och annat då vi stötte på varandra var inte så ofta men desto mer givande. Hennes sunda inställning i olika frågeställningar var som en frisk fläkt.

På hennes begravning i går kom alla hennes egenskaper fram och många minns henne, inte minst hennes skratt. Det var som om hon satt med oss vid fikaborden och skrattade med oss. Det var som om hon var där och talade om för oss att hon har det bra och var glada med mig nu då jag mår bra. Det är ju bara början på livet. Så kära nån sitt inte här och gråt. Men det är svårt att inte gråta när man saknar någon. Vi som har mött Monica kommer aldrig att glömma henne. Och ni som inte har mött henne har missat något.

Min präst brukar säga att det finns tre olika sätt att bli hela på när man är sjuk.

1. Genom läkarvetenskapen - mediciner och doktorer är Guds förlängda arm på jorden.
2. Mirakel från Gud
3. Genom att få flytta till himlen.

Monica blev helad genom alternativ 3.


Våra tankar och förböner går nu till Rodny och barnen. Allt gott till er alla.

Med samma dom som du dömer andra skall du själv bli dömd.

Så kan du inte göra. Du är ju kristen. Syndakatalogens hårda bud dunkar hårt på huvudet. Den som slår är en med syster, med broder. Moralens hårda bud skall hållas uppe till varje pris. Ett sken av Gudsfruktan måste visas. Ingen svaghet, inga misstag får begås. De yttre attributen är viktigare än de inre.

Dömd. Lagen. Måste hållas till varje pris. Förlåt, vädjar till nåden. Vilken nåd? Du syndar mot nåden när du syndar. Konsekvenser, ingen barmhärtighet. Lagen ÄR barmhärtig. Men… jag förstår inte. Var är kärleken? Gud är kärlek! Men jag förstår inte!!! Om lagen är barmhärtighet och man försyndar sig mot nåden när man ber om nåd hur kan då Gud vara kärlek? Därför att han SÄGER att han är kärlek. Men är inte kärlek handling? Var är kärleken i det här. Lagen är nåd. Tänk om alla syndar och ber om nåd hela tiden. Det blir oordning och alla springer sin egen syndens väg. Nej, Lagen är nåd. Håll lagens alla bud och du får nåd.

Vad är sanning? Jesus är sanningen. Men alla lögner, de måste ju avslöjas. Du får söka sannigen i Jesus. Men det min medbroder, min medsyster säger och gör är lögn. Du får söka sanningen i honom, Jesus. Men Jesus har ju inte ljugit. Det är min medsyster, min medbroder som har gjort det. Jesus är sanningen. Så lögnerna skall inte avslöjas? Eller man skall inte ta reda på vad som är sanning och lögn i den här situationen? Jesus är sanningen. Det är det enda som räknas. Så det jag upplever är inte relevant? Du måste få nya erfarenheter och upplevelser. 

Dömd, dömd, dömd.

Vem dömer mig?

Vem dömer dig?

Vem har rätt att döma?

Jesus säger du, men han sa: Inte heller jag dömer dig.

Han skall döma.

Men det är inte förr än han kommer tillbaka.

Han dömer. Och det blir rättvis dom.

Det tror jag säkert.

Men varför dömer du mig?




http://grejsar.blogg.se/2008/june/kallt-i-dammen.html

Jag skall gå i kloster - i fem dagar. Nä, jag tänker inte bli nunna, men jag skall åka till ett kloster för att hämta andan lite. När jag berättade det här för en bekant blev frågan om jag skulle åka till typ Italien eller något annat land i Sydeuropa men det skall jag inte heller, även om det hade varit trevligt. Det finns kloster i Sverige också och jag skall åka till ett kloster lite söder om Vadstena. Det har väl varit bestämt någon månad men nu har jag bokat bussbiljett dit och det är bara 2 veckor kvar tills jag åker. Och helt plötsligt har planerna blivit verkliga för mig. Innan har det känts lite luddigt och långt bort i tiden, men nu... Det börjar bli dags att tänka på att tvätta och räkna ut vad jag skall ha med mig o s v. Och nervositeten sitter någonstans i magtrakten. Har aldrig varit på kloster förut och vet inte rikligt vad det innebär men jag ser samtidigt fram emot det.

När min syster första gången fick höra om mina planer så undrade hon halvt på skämt om jag skulle bli nunna för hon hade inte blivit förvånad om det var så. Men jag är nog inte den typen av människa att kunna leva på det sättet. Men ett besök så här som gäst... det kommer nog att passa mig ganska bra.

Det hela började med att min präst stod och pratade med några vänner i samlingssalen efter en av påskmässorna. Han och hans fru skulle åka till samma kloster som jag nu skall till efter sista påskmässan på måndagen. Och det var det han stod och pratade med sina vänner om. Bosse var glad och full av förväntan inför sin ledighet med Ingrid på klostret. Helt plötsligt utan förvarning vänder han sig till mig och säger åt mig att han tycker att jag också borde åka någon gång. Jag bara stutsar till och tittar på honom som han kom från yttre rymden eller trakterna där omkring. Visst hade tanken passerat mitt sinne långt tidigare men hade slagit den ur hågen då jag antog att det skulle bli för dyrt. Bosse presenterade en lösning lite snabbt och sedan sa vi inget mer om det den gången. Men när Bosse och Ingrid kom hem från sin ledighet fanns ett litet mail väntades i Bosses inkorg från mig. Jag hade bestämt mig och så har det nu blivit.

Hur det var på klostret och vad jag gjorde kan jag återkomma till när jag varit där. Nu skall jag äta lite lunch och sedan bege mig till jobbet.

Må gott