Insändare

På mitt allra första försök fick jag in en insändare i UNT i går 13 april. Det var min första insändare någonsin. Chefredaktören för insändarsidan ville ha några klargörande uppgifter innan och vi pratade om några mindre tillägg för att läsarna skulle förstå vad det ytterst handlade om. Jag var lite sen i vändningarna så chefredaktören hade gjort ändringarna själv, men det var mina ord så det gjorde inte så mycket. Innehållet blev det samma. Jag lägger här upp den insändare där jag själv hade gjort ändringarna, som alltså inte kom in då jag skicka in det försent. Jag länkar till den insändare som kom in. 

Det rätta barnet!?

Vad är rätt barn och vad är fel barn? Vem kan bedöma något sådant? Mina barn är rätt för mig. Även om min yngsta klassas som annorlunda. En sort som samhället tycker inte borde ha fått födas. Nej hon har inte Downssyndrom. Hon har en lindrig utvecklingsstörning med autistiska drag. I början ville ingen se att hon var annorlunda, att hon faktiskt hade speciella behov och därför behövde extra hjälp. Det var inget som syntes utanpå. Jag var bara en orolig mamma. Men jag fick rätt. Då fanns inte hjälpen utan jag fick bråka om den. Barn skall tydligen bara finnas men inte kosta.  Kostar barn lite mer resurser och där med extra pengar, är de inte nyttiga för samhället. Att de faktiskt tillför ett annat sorts värde räknas inte, utan enbart det som syns i kronor och ören.


Vi har idag ett samhälle där svaghet är något negativt, något som inte får finnas, inte synas.  Där barn som är annorlunda, främst med Downs syndrom, blir bortsorterade. Där skiner dessa barn, ungdomar och vuxna som solar. De har det vi andra saknar som tolerans, kärlek, omtanke och kamratskap utan ett ständigt dömande. Bredvid dessa solar ser vi vår egen själviskhet, fördomar och domar över andra människor. Vi får se vår egen brist i ljuset som utgörs av dessa annorlunda människor. Kan det vara det som gör att de inte får finnas och inte får kosta? Har vi kommit så långt i vårt förfall?


Så hur annorlunda är de egentligen? Jag gillar Glada Hudik-teaterns Pär Johansson när han benämner sina medarbetare som ”störda” och ”normalstörda”. Många gånger resonerar dessa ”störda” människor mycket klokare än oss ”normalstörda”. De ställer de frågor ingen annan ställer. Det blir som stenar som ropar i öknen och är äkta sanningssägare.


Moder Theresa sa en gång ”fattigt är det land som inte kan ta emot sina ofödda barn” jag skulle vilja använda dessa ord såhär: ”Fattigt är det land som inte kan ta emot de som är annorlunda”. Vi behöver dem. Tycker du att det är synd om föräldrarna till dessa barn? Ge oss då möjlighet och hjälp så får du se vad vi föräldrar kan åstadkomma tillsammans med våra barn. Idag brottas vi med myndigheter som inte gärna vill släppa till de lagstadgade resurser som ändå finns, samtidigt som vi tränar och uppmuntrar våra barn och lägger ner timmar, dagar, veckor och år på att hjälpa dem.  Vi möts av både förakt och fördomar från myndigheterna och omgivningen och de lägger på oss ännu tyngre stenar i våra redan tunga ryggsäckar. Vi önskar inte att våra barn inte skulle finnas, men omgivningen gör det! Hur skulle du känna det om du fick veta att DITT barn inte är önskvärd av omgivningen, eller ännu värre att DU inte är önskvärd? När de funktionshindrade hör att många barn med Downs syndrom aborteras ställer de sig frågan: Än jag då? Borde inte jag heller finnas? För det är vad våra barn hör – Icke önskvärd.

 

Karin


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0