En förnimmelse av rökelsen finns kvar i mina näsborrar. Det ångar upp nu och då när jag sitter här vid datorn. Jag vet inte om det är minnesdoft eller om det sitter kvar i kläderna efter både dagens mässa och gårdagens vesper då rökelse användes. Rökelse, det används i himlen och på jorden är det en symbol på de heligas böner.

För mig har det varit en ny erfarenhet. Jag viste inte vad jag skulle förvänta mig av en vesper. Hade väl en luddig föreställnig om lästa böner, psalmsång, bibelläsning och möjligen en minipredikan eller en liten betraktelse till den lästa texten.

In kommer en procession med rökelse och hela shabanget. Sjungna böner och bibeltexter och en riktig predikan (som jag faktiskt kan rekommendera att lyssna på). Jag ruskades om rätt bra. Men samtidigt njöt jag av det. Det var en helig stund. Så värdigt och högtidligt på något sätt.

I och med att Sankt Ansgar firar 60 år så var det efteråt ost och vin mingel efter vespern. (det fanns läsk också om man hellre ville ha det). Jag träffade många trevliga människor. Alla i åldern 35- eller 55+. Jag med mina 47 år och min väninna 44 år hamnade i en åldersgrupp för sig. Men vi hade trevligt ändå.

Idag var det Allhelgonamässa. Alla helgons dag. Alla de som gått före och visat vägen med sina liv. Varit Kristuslika i sin karaktär trots mänskliga brister och svagheter. Kommer vi andra stackare någonsin att komma i närheten av dem? Kommer jag någonsin komma i närheten av dem i liv och leverne? Jag tvivlar starkt. Men vi får göra så gott vi kan med Guds hjälp, och så får Gud fylla i där vi brister.

Må gott

Rosen är fotograferad på Vårdsta diakonigård av Grejsar bloggen.

Nu skall jag redovisa om jag gjorde min läxa igår.

 

Jo, jag köpte anteckningspapper till filofaxen. Rosa och blå blev det. Och jag köpte en bok på engelska som jag skall redovisa på engelskan. Det blev A Farewell to Arms av Ernest Hemingway (Trotts att Erik tyckte att Hemingway är tråkig, jag hoppas att de böcker du har lånat av mig inte är lika tråkiga. Hur går det föresten med den läsningen?) av någon anledning hade jag föredragit Den gamle och havet. Men den fanns inte inne. Nu får vi se vad jag tycker om den här boken, har aldrig gett mig på de stora författarna förut. Den mest kända jag har läst är C S Lewis böcker om Narnia. Den bok jag köpte hade på litteraturlistan två stjärnor vilket betyder att den är svår. Nu återstår det att se om den är för svår för mig  att läsa.

 

När jag hade köpt vad jag skulle. Gick jag och satte mig på Wene's Cofee med en kopp Rooibos te och en choklad boll, för att montera in anteckningsbladen. Sedan satt jag och tittade på människor medan jag drack mitt te. När jag skulle gå träffade jag på Gunnar. En pigg herre på 88 år med ett rätt osande språk. Men vi hade en trevlig pratstund där på kaféet fram tills man i högtalarna talade om att gallerian stängde. På 45 min avhandlade vi allt från pensionärernas situation till invandrings problem. Det kan man kalla speedsamtal. Gunnar hittar du hit till bloggen så var det ett trevligt samtal vi hade.

 
Må gott alla - och läs en bok:)

Html koder är inget för mig. Jag begriper nada.

Har du hängt med under de senaste timmarna på min blogg här på blogg.se så har du säkert blivit rätt yr. Ungefär som en discolampa som blinkar i olika färger så man kan få ett anfall av något slag. Det har flippat fram en mall, sedan har en bakgrunds bild som ploppat upp på fel ställe, sedan på fel sätt och så... Ja, du fattar vá?

Nu gav jag upp och låter denna mall vara så länge. Jag tar nya tag när jag inte behöver uppsöka horisontalläge för att klara en ny dag i morgon... eller idag, kanske det är.

Nu jäspar jag stort.

God natt.

 

 

Hur många skribenter är det som har kommit på ett bra ämne att skriva om när man är på språng? eller att man har fått några meningar att börja med som sedan hade kunnat utvecklas till något bra och sedan, när man kommer hem och sätter sig vid datorn, är det helt bortfluget. Man mins det helt enkelt inte, pust väck. Hjärnkontoret är helt renspolat och blank polerat. Det finns ingenting där. Man sitter bara och stirrar med tom blick rakt in i skärmen och undrar vad det var som hände.

De händer mig konstant. Jag borde ha en liten skrivbok och penna i väskan som jag kan skriva ned sakerna på en gång när det kommer. Sedan kan jag välja och vraka bland en massa ämnen, händelser och tankar att skriva om. Det vore väl nice. Men hur disciplinerad är jag? Noll och inget. Jag tänker "det skall jag komma ihåg" eller "det vill jag skriva om" men när jag skall skriva är det lika bortblåst som dammkorn i en höststorm.

Det borde vara enkelt för mig att kunna anteckna i och med att jag har filofax. Allt jag behöver göra är att köpa fler anteckningssidor, som jag låter bli att fylla med en massa annat klotter. Kanske jag borde göra det nu på en gång. Jag behöver också köpa eller låna en bok på engelska som skall redovisas ganska snart efter höstlovet. Redovisningen skall ske både muntligt och skriftligt, så det är dags att sätta fart om jag skall hinna det. Har tänkt mig någon bok av Hemingway. Har inte läst någon bok av honom så det kan vara dags nu, eller vad tycker du?

 
Må gott

 

 

Skriver Skytte i sin kolumn i går. Jag håller med honom, men är inte speciellt förvånad.

Vad är det han har reagerat på? Jo, att RFSU åker runt och lär 14-15 åringar analsex. De gjorde det kanske inte på min tid, när jag var 14-15 år. Men de uppmanade osäkra och vidöppna tonåring att pröva och se om de var homosexuella, det gjorde de. Prova homo sex så kanske du upptäcker att du är homosexuell, var budskapet då. Detta är ca 33 år sedan nu. Så de borde ju ha gått framåt, eller rättare sagt – bakåt.

Att prova på en sexualform man inte är bekväm med ger djupa sår i själen som kan vara svårläkta. Varför i hela friden uppmana ungdomar till analsex. De har i regel inte hunnit bli så avancerade i sin sexualitet, om de ens har haft sin sexdebut. Det är ju att lägga på dem mer krav och bördor som de inte är mogna för. Och speciellt på flickor, att de måste ställa upp på något som de kanske inte vill bara för det är normalsex enligt RFSU.

Att ingen har reagerat på detta från politiskt håll eller från skolorna är inte förvånande. När man , för ca 10-11 år sedan, lät en 11 årig flicka genomgå 2 aborter inom loppet av 6 månader utan att meddela mamman eller sociala myndigheter, hon hade fyllt 12 vid sista aborten, kan man ju låta unga tonåringar förstöra sina ringmuskler vid ändtarmen utan att blinka.

Att en 11 åring har sex eller ens tänker på det bör ge röd varningsflagg. Vanliga 11 åringar har inte sådant i sinnet. Visst är det spännande med pojkar men på ett mer oskyldigt sätt. Det är mer pussar, kramar och hålla handen. Och om det är riktigt avancerat – ryskaposten. När då en 11 åring har samlag bör man göra en utredning om sexuella övergrepp. Oavsett om pojken är över 15 eller inte. Man kan bara inte lämna det där hän.

Och man kan inte lämna tonåringar därhän när det gäller sex över huvudtaget. Föräldrar, prata med era ungdomar om det. Det är jätte viktigt. Frågor som, när har man sex? vad är konsekvensen av att ha sex när inte man har lust? vad kan hända om man slarvar med p-medel? Vem har ansvar för en oplanerad graviditet? könssjukdomar? Låt inte ungdomarna behöva leta upp svaren på nätet. Det finns många bra hemsidor om detta, men det finns ännu fler riktigt dåliga.

OCH FÖR GUD SKULL, ÖVER LÅT INTE ANSVARET FÖR SEXUPPLYSNING TILL RFSU. FÖRSÖK VARA FÖRE DEM MED DETTA VIKTIGA SAMTAL OM SEX OCH SAMLEVNAD. DET ÄR DITT ANSVAR

Må gott

Vad gör du en dag som denna? Jag har kollat in olika blogar. Checkat upp kommentarer jag gjort på ett par ställen. Ett hade jag en replay på. Förövrigt sovs det här. Monc sover. Ida sover. Migränanfall, annars skulle hon inte sova så här dags. Hon har inte haft migrän på 7 år. Jag trodde den var helt borta - för altid. Stackars hon. Tur att vi hade gammal Imigran hemma. Den har gått ut i datum men verkar ändå ha fungerat, som tur är. Vi får se när hon vaknar. Själv skall jag duscha och åka till stan. Behöver akut en ny färgpatron till skrivaren. Väntar bara på att värktabletterna skall göra sitt så jag kan åka.

Igår satt jag större delen av dagen på blogspot. Prövade deras blogverktyg. Resultatet kan du se här. Jag är inte helt nöjd med bild presentationerna men kom nyss och tänka på att jag kanske skulle använda en annan mall så kanske det fungerar bättre, får pröva det senare framåt kvällen. Vill inte överge blogg.se. Har varit här i 1,5 år nu men jag överger blogg.aftonbladet. Det är lite väl överambitiöst att ha 3 bloggar, åtminstone för mig. Inläggen kommer till större delen att följas åt på båda. Det krävs en hel del av mig att skriva då jag är dyslektiker och måste köra stavningskoll och grammatik koll på det mesta jag skriver. Men det gör inte så mycket. Jag älskar att skriva. Och jag har trots allt en viss språkkänsla.

I morgon skall jag följa en väninna till hennes kyrka. Det skall bli spännande. Det är tydligen många fd Livets Ordare där. Kanske jag träffar någon jag inte har träffat på länge. Det vore roligt. Jag tror inte det spelar någon större roll vart man är med. Det finns fördelar och nackdelar med alla församlingar. De är som vi människor - har sina fel och brister men också starka sidor och gåvor. Det som spelar roll är var jag trivs och vart Gud vill att jag skall vara (stämmer förvånansvärt ofta överens).


Må gott och sköt om dig

Kunskap är a och o. Det är viktigt att man vet vad man håller på med. Speciellt när man är i andra människor själar och rotar. Man behöver hämta in kunskap från olika håll.

Jag tänker nu på relationsproblem och då speciellt de problem som finns i destruktiva relationer Men kunskap täcker inte allt. Man behöver ha en enorm vakenhet och fingertoppskänsla. Hur kan man som pastor/själavårdare veta att en relation är destruktiv? Det kan man inte alltid. Inte om man inte bor granne och hör genom väggen vad som händer, eller att man bor i samma bostad som paret. Men en fingervisning kan vara att se efter vilka reaktioner kvinnan har. Sitter hon tyst under samtal när mannen är med eller är hon aktiv? Vill hon att det skall vara absolut tystnadsplikt gentemot mannen? Eller verkar hon ovanligt spänd trots att mannen verkar lugn och sansad? Det kan, men inte alltid, vara små fingervisningar som man kan ta vara på om man är vaken.

Det kan vara svårt att bedöma situationen. Speciellt när hon säger si och han säger så och det låter som om det är två olika äktenskap man pratar om. Vem skall man då tro? Vad skall man tro? Och/eller att mannen tonar ned sin roll i hela röran. Då borde larmklockan skrälla att här är det ett allvarligt fel så försiktighet bör iakttas

Det kan vara svårt att som utomstående stå och försöka bedöma vad som är grundproblemet hos ett par. Men var lyhörd och lyssna aktivt innan du/ni pratar med paret utan att tänka på bibelord som skulle passa in i situationen eller teologiska aspekter på det som sägs, eller vad som än kan röra sig i huvudet på den som är samtalshjälpen. Gör som spädbarnet. Lyssna med hela varelsen - ett aktivt lyssnande. Om du inte vet vad jag menar så be att få ställa dig över en vagn med en ca 3-5 månaders baby och prata med barnet. Iaktta hur barnet reagerar på olika röstlägen och ditt tal. Ögonrörelser, handrörelser, hur rör barnet kroppen? Ett spädbarn har alla sinnen på vid gavel och lyssnar med hela kroppen. Samma form av lyssnande kan även en vuxen ha med lite träning. Det kräver engagemang och ork att göra det, men det kan vara värt det om det kan rädda en människa i en svår situation. Jag tror att detta kan göra att man inte misstar sig lika mycket.

Må gott och var rädda om varandra

 

ämnet våld i nära relationer. Hittade igår kväll en länk, via en annan blogg, till TuvaForum. En hemsida fullmatad med information och beskrivning om vad som händer i destruktiva relationer. Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om vilket bemötande som kvinnor kan få av pastorer och själavårdare i församlingar. Nu önskar jag att alla pastorer och själavårdare i sveriges församlingar, plockar av sig sina andliga glasögon och tar del av varje ord på denna hemsida. Man får då reda på hur dessa förhållanden fungerar och varför det är som det är.

Det viktigaste som de behöver ta till sig är:

1.       Att männen föds och byggs upp av tron att det är båda som träter.

2.       Att fokus inte får hamnar på kvinnan.

3.       Att när man hävdar att kvinnan skall underordna sig mannen föds mannens redan stora ego. För i dessa förhållanden är det mannen som styr med härskarhand inte kärlekshand. Men får han "legitimera" sin härskarstatus och får stöd för det, får han ännu ett verktyg att trycka till kvinnan med. Kvinnan skall lyda HONOM, och han har rätt att kräva det. Han kräver och hon får inte ha några krav eller önskningar. Det är så han ser det. Och då när pastorer och själavårdare hävdar att hon skall göra vad hon kan för att inte reta honom så får kvinnan ännu mer krav på sig än vad hon hade innan. Hon blir fullständigt utplånad då hon redan innan har försökt att inte reta upp mannen som ändå blir arg och frustrerad bara för att hon andas.

Mitt i detta kaos lever barnen. Hjälp kvinnan och hjälp barnen. Både under och efteråt. Både barnen och kvinnan behöver krisbearbetnings hjälp för att kunna fortsätta att leva ett normalt liv efter åt.



Sköt om dig och var rädd om dina medmänniskor

                             


Dags för ett lite lättare inlägg än mina tidigare.

I tisdags var jag till Sankt Ansgar på bibelstudie. När prästen skulle avsluta bibelstudiet frågade han om någon hade brottats någon gång. Alla började titta på varandra och undra vad han menade. Brottats med sin brorsa hade väl de flesta gjort i den mån de hade haft någon, även jag. Jag har säkert brottats med någon av hans kamrater också. Eller menade han att vi någon gång hade brottats med tron? Jag tror att alla som är kristna någon gång i livet har haft tvivel och brottningskamp med tron och Gud. Det var inte lätt att veta vad han menade. Han upprepade frågan. Jag började lite försiktigt tänka på att jag hade hamnat i slagsmål med en kille i skolan en gång i tvåan eller trean och vunnit. Vi hade faktiskt gått i samma klass.

Prästen förklarade att det nästa gång skulle handla om Jakob och hans brottningskamp med Gud och slaget på höften som gjorde honom halt. Prästen förklarade att vi skulle kunna förstå den händelsen lite bättre om vi visste något om brottning. Men han skulle förklar mer nästa gång.

Jag vet inte så mycket om brottning. Men jag kan berätta om den gången jag van slagsmålet över pojken som jag gick med i samma klass.

Jag vet inte varför vi slogs. Men som sagt jag van. Pojken blev ledsen och förnärmad. Förlora mot en tjej. Det gick ju inte an. Han skvallrade för fröken när vi skulle gå in från rasten. Fröken blev inte glad. Hon tittade först på mig som satt uppflugen på ett bord. Sedan på killen. Sedan skakade hon på huvudet och skällde ut pojken för att han ljög. Jag satt på bordet och låtsades som om det regnade. Fröken trodde honom helt enkelt inte. Karin slåss väl inte. Nä, det går inte ihop. Jag sa inte flaskhals och låtsades att glorian satt där den skulle. Men  skall sanningen fram hänge glorian i ett snöre långt ner på ryggen för att inte ramla ned helt.

Jag har ingen bild som illustrerar brottning så jag låter Siri får illustrera det istället. Hon älskar att brottas med händer. Och hon är inte så grym som hon ser ut på bilden en riktigt gnällspik är vad hon är. Och beroende av syt och gos.  

Må gott.

Alla skall jobba inklusive de sjuka. Det är som om sjukdom är en egen diagnos. Alla med diagnosen Sjukdom skall ut i arbete what so ever. Alla är lika och med Sjukdom kan man jobba, bara arbetet blir tillräckligt anpassat för Sjukdom. Det är jätte bra att arbeta trots att man har Sjukdom. Man betalar skatt och man tillför samhället något och man blir nyttig och självkänslan blir därmed bättre.

Det är så man kan kräkas. Sjukdom är ett tillstånd inte en diagnos. Sjukdom kan innebära allt från förkylning till dödlig obotligt diagnos som det inte finn bot för. Då kan man inte dra alla över en kam. Till och med en och samma diagnos kan te sig olika från person till person även om det finns stora likheter. Den ene kan jobba något medan den andre inte klara någonting men båda har samma symtom och diagnos. Att då säga att alla ska jobba blir ett övergrepp på dem som inte kan jobba. Det hänger inte på viljan utan på den specifika sjukdom personen har.

Liksom Alexandra har jag Fibromyalgi. Fick diagnosen i januari -95. Jag känner väl igen mig i hennes situation även om jag inte har haft det exakt som henne. När min yngsta var i 9 års ålder väckte jag henne sedan dirigerade jag henne från sängen och påminde henne om vad som skulle göras. Påklädning: hon fick komma in i sovrummet så godkände jag kläderna; frukost: hur många mackor har hon ätit och vad hade hon till; ytterkläder och skor, fick hon visa upp så det stämde överrens med väder och årstid. Sedan var det dags för mig att försöka ta mig till jobbet. Då jobbade jag 50% och hade sjukersättning med 50 %.

Idag har jag sjukersättning med 75 % och är sjukskriven helt sedan slutet av maj i år. Jag har sökt sjukersättning med 100 % men fått beskedet att det kan vara svårt att få det igenom. Då måste jag vara så sjuk att jag aldrig någonsin kommer kunna jobba, inte ens när jag blir ålderspensionär. Som om det skulle ha någon betydelse då ålderspensionärer i regel inte arbetar med vissa undan tag.

Måste jag börja jobba igen, skulle det då innebära att jag vaknar vid 7 tiden tar mina första värktabletter i dubbel dos. Vilar tills de verkar. Sedan upp och äter frukost. Efter det till sängen och vilar en stund. Nästa steg är till duschen och tillbaka till sängen igen. Måste vila. Sedan på klädning, strumporna är det mest besvärliga att få på. Sendrag och värk över bröstkorgen och armarna. I värsta fall även sendrag i de stora musklerna i benen. Kan bara beskriva det med ett ord: SMÄRTA.  Därefter en kort vila innan skor och jacka åker på. Sedan går/cyklar jag till jobbet. Klockan är då runt 1 eller 2 på dagen. Ingen lunch har hunnits med. Hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen har gått åt till att pumpa upp energin för att kunna komma iväg till jobbet. Sedan på jobbet fungerar jag inte då jag är för trött och okoncentrerad. Försöker jobba mina 2 timmar. Sedan får jag pumpa upp energin igen för att klara av att komma hem. Väl hemma rasar jag ihop i sängen. Försöker vara uppe så mycket som möjligt under kvällen så jag kan sova bättre på natten. Sedan värktabletter igen och i säng. Jag har även fått fylla på med dubbeldos av värktabletter vid två tiden, alltså 6 timmar efter den första dosen. Jag behöver med andra ord vräka i mig värktabletter för att över huvud taget klara av att ta mig till och från jobbet för att sedan inte kunna fungera där. Vad är det för liv? När jag jobbar blir jag verkligen isolerad. Jag orkar ju inte med ett socialt liv på något sätt. På jobbet jobbar man och inte umgås, även om fika rasten kan vara trevlig i ca 10 min. Så mycket jobb för 10 minuter socialt liv. Det kan jag undvara. Då är det bättre att få sluta jobba och få sjukersättning och kunna träffa sina vänner istället. Varje sak jag skall göra har ett pris. Min energi har ett pris och då måste jag avväga vad jag skall slösa den på. Skall jag försöka jobba och sedan vara utslagen eller försöka få tillvaron att fungera utan jobb och då ha energi över till att kunna vara social? Jobbar man och inte har en fungerande tillvaro mår man inte bra. Men kan man få tillvaron att fungera även om det innebär att man inte jobbar så kan det vara ett bättre alternativ. För har man inte rätt att få må så bra som möjligt och ha ett socialt liv trots att man är sjuk? Var finns medmänskligheten? Man kan inte bara skylla på alliansen, sossarna började den här nedrustningen i sjukförsäkringen, men alliansen har dragit den till sin spets.

Nu har jag inte lämnat ut mig för att folk ska tycka synd om mig, för det gör jag inte ens själv. Utan för att belysa vad alliansens beslut ger för resultat för enskilda människor. För det är vad det handlar om, människor. Människors liv och ekonomi. Utan konsekvensanalys innan beslut fattas skapar man stora problem i slutändan. Vackra ord och idéer löser ingenting. Man måste se verkligheten som den ser ut, inget annat.

 

 

 

 

skriker vi ut, se, här, här är jag, se på mig! Sedan drar vi i enarmade banditens arm och stirrar på plingande och glittraden hjul. Min tur? hoppas på tur. pling plong glitter i lånta fjädrar. Stora neon pilar pekar på MIG, MIG. Det stora jaget som vill synas och glittra.

Nä, bättre i skogen sitta, titta på gran och kottar. Höra skogens tysta brus och fågelns sång i skyn. Möta sig själv i tystnaden. Våga se vem jag är där långt ifrån glitter och glamour. För när natten tysta timma komma, kan ensamhets ångest komma. Då när blinkande knappar och lampor slocknat. Finns bara det ensamma jaget kvar. Vem är jag då?

Så tomt och ensamt kan ett glitter liv te sig så långt jag har sett. Det är inget att sträva efter. Kunde jag skulle jag åka till kloster i Italien Men nu kan jag inte göra det av ekonomiska skäl utan jag får hitta andra sätt. Ett sätt jag har är blogga. Ett annat är när jag sitter hemma och har helt tyst runt om kring mig. Ingen TV, ingen dator, ingen musik på. Helt tyst. Njuter av tystnaden och ensamheten. Då och där kan jag möta mig själv och min Gud.

Må gott.