I sin släde som renar drar har han farit genom stad och nejd. Med kronbesmyckat huvud, uppsträckt spira och pälsbeklädd mantel har kylan runt honom rykt.

Isiga vindar har han format genom sin andes dräkt och snö har fallit från hans stora skägg. Isen har gnytt under slädens tyngd. Fåglar har tystnat mitt i sin flykt.

Var människa har smakat hans kalla andedräkt. Ingen har kunnat för kylan sig gömma. Ej vantar, mössor och dun har räckt. Kylan har slagit var hus och koja med en knäpp.

O, om våren ville komma och tina var frusen själ. Fåglar som sjunger och trädens grönska, det är vår längtan. Och få kung Bore förvisad av vårens vandringskäpp.