Sten Nilsson, avled 10 aug 2009 94 år gammal.


 

Morfar Livets Ord.

Det var så vi såg honom, många av oss som gick på bibelskolan läsåret 93/94. Jag har träffat fler som uppfattade honom på det sättet. Jag träffade bl a en kvinna en gång som upplevde att det var positivt att ha honom som lärare. Då hon saknade en egen morfar så blev Sten Nilsson som en "morfars bild" för henne.

Nu har han gått ur tiden. Det är med stor saknad som vi tog avsked av honom idag. Men också med glädje. Han har nått det mål som han längtade till. Han är framme - det är fest i himlen. Men medan vi gläds med honom står vi här med ett enormt tomrum. Ett tomrum som församlingen delar med hans närmaste familj som av naturliga orsaker känner den mest. Men allra mest kan saknaden vara svårast för hans maka Maj. Jag önskar att den tid hon nu får fram tills hennes egen hemgång inte blir tung och svår utan glädjerik även om saknaden efter en älskad make och livskamrat kan vara svår. De har levt ett helt liv tillsammans, 65 år. Längre än vad många får eller ens kan. Maj, jag skickar dig en kram och hoppas att du får en bra och aktiv tid tills du får möta Sten igen. Jag har inga tröstande ord att säga, allt jag kan ge är min kärlek.

Jag hade honom som lärare i bibelskolan i ämnet " Ande, själ och kropp". Ett ämne som var mycket grundläggande, intressant och nödvändigt. Dessutom hade han en enorm kunskap och erfarenhet av ämnet, som pastor och själavårdare. Dessa lektioner fanns det de som tyckte att det blev för långtradigt och tråkigt då Sten satt i en fåtölj och läste innantill från sina anteckningar, förutom då han lyfte huvudet och gjorde någon kommentar till det han just läst. Så de dagarna var det lite glesare i stolsraderna. Men orkade man och var tillräckligt intresserad så fick man hur mycket som helst i både kunskap och aha uppleverser.

Jag kommer heller aldrig att glömma när jag skulle åka hem till Maj och Sten för att träffa Sten för ett självaårdssamtal. Jag bodde i Gottsunda och skulle ut till Storvreta. När jag kom till Storatorget var jag så nervös att jag sprang in på Åhlens och köpte ett läppstift. Inte för att det skulle göra intryck på Sten eller någon annan utan för att försöka lugna mina nerver och kanske bättra på självförtroendet något. Läppstiftet var lite dyrare än vad jag tidigare köpt så jag vågade inte tala om det för min man för då hade han blivit vansinnig. Men samtalet gick bra. Sten var lugn och trygg att prata med. Mycket visdom, lyhördhet och omtanke. När han sedan la sin stora hand på min rygg och bad för mig löstes en del frusna områden inom mig upp. När jag sedan skulle åka hem igen följde han med mig ut på farstubron, stod där och tittade ut på höstträdgården och kommenterade hur fina Astrarna var. Hade jag haft möjlighet hade jag lagt en blommande Aster på hans kista till minne av vårt samtal som visade mig vad sann värme och omtanke är. Vi hade vårt samtal vid ungefär den här tiden på året 1994. 

Ett annat minne jag har av Sten är när vi var på första församlingslägret som Livets Ord hade. Vi var på Rävsten. Sten gick ut tidigt, tidigt på morgonen på promenad runt ön vandrade i skogen under bön eller satt på någon klippa och bad. Sedan när man mötte honom var han andligt på alerten och ett enda stort leende. Han och Maj var och är riktiga föredömen både som människor men också hur man åldras med värdighet även när skröplighet sätter in.

När jag och min man separerade ville jag åka bort i några dagar för att vila. Jag mötte Sten i korridoren på Livets Ord och frågade honom vad han tyckte att jag skulle göra. Han svar var kort och konsist. Åk på ashram! Du skall åka på ashram. Jag gick hem och sökte på nätet och hittade till organisationens hemsida. Jag anmälde mig till ett ashram i norra Sverige som tyvärr blev inställt. Istället åkte jag på helande dagar på Arken i Kungsängen. Men det där med ashram kunde jag inte helt släppa på flera år. Jag har ännu inte varit iväg på något men jag har varit på flera retreater med församlingen och det har inte varit dåligt det heller.

När Sten inte längre orkade komma på söndagsmötena saknade jag honom. Jag talade om det för Maj en gång när jag träffade på henne i cafeterian. Varje gång jag såg Sten och Maj sitta på första raden i kyrkan blev jag varm i hjärtat. Nu på slutet är det bara Maj som har orkat komma nu och då.

Jag har tänkt mycket på Sten det sista åren då jag arbetar med nattvarden. Jag har tänkt på hans kunskap om nattvardsförbundet och bibelns röda tråd. Tack Gud att du inspirerade Sten att skriva böckerna i dessa ämnen. Sten är borta men något av kunskapen finns kvar i böckerna.

Kände jag Sten och Maj som vänner? Nej, men de är mina föredömen med sina liv. Jag har mött dem och sett hur de bemöter sina medmänniskor. Jag har blivit berörd av deras händer och liv. Vad mer kan jag begära.

Tack Sten för allt.

Karin