Dags för ett lite lättare inlägg än mina tidigare.

I tisdags var jag till Sankt Ansgar på bibelstudie. När prästen skulle avsluta bibelstudiet frågade han om någon hade brottats någon gång. Alla började titta på varandra och undra vad han menade. Brottats med sin brorsa hade väl de flesta gjort i den mån de hade haft någon, även jag. Jag har säkert brottats med någon av hans kamrater också. Eller menade han att vi någon gång hade brottats med tron? Jag tror att alla som är kristna någon gång i livet har haft tvivel och brottningskamp med tron och Gud. Det var inte lätt att veta vad han menade. Han upprepade frågan. Jag började lite försiktigt tänka på att jag hade hamnat i slagsmål med en kille i skolan en gång i tvåan eller trean och vunnit. Vi hade faktiskt gått i samma klass.

Prästen förklarade att det nästa gång skulle handla om Jakob och hans brottningskamp med Gud och slaget på höften som gjorde honom halt. Prästen förklarade att vi skulle kunna förstå den händelsen lite bättre om vi visste något om brottning. Men han skulle förklar mer nästa gång.

Jag vet inte så mycket om brottning. Men jag kan berätta om den gången jag van slagsmålet över pojken som jag gick med i samma klass.

Jag vet inte varför vi slogs. Men som sagt jag van. Pojken blev ledsen och förnärmad. Förlora mot en tjej. Det gick ju inte an. Han skvallrade för fröken när vi skulle gå in från rasten. Fröken blev inte glad. Hon tittade först på mig som satt uppflugen på ett bord. Sedan på killen. Sedan skakade hon på huvudet och skällde ut pojken för att han ljög. Jag satt på bordet och låtsades som om det regnade. Fröken trodde honom helt enkelt inte. Karin slåss väl inte. Nä, det går inte ihop. Jag sa inte flaskhals och låtsades att glorian satt där den skulle. Men  skall sanningen fram hänge glorian i ett snöre långt ner på ryggen för att inte ramla ned helt.

Jag har ingen bild som illustrerar brottning så jag låter Siri får illustrera det istället. Hon älskar att brottas med händer. Och hon är inte så grym som hon ser ut på bilden en riktigt gnällspik är vad hon är. Och beroende av syt och gos.  

Må gott.

Alla skall jobba inklusive de sjuka. Det är som om sjukdom är en egen diagnos. Alla med diagnosen Sjukdom skall ut i arbete what so ever. Alla är lika och med Sjukdom kan man jobba, bara arbetet blir tillräckligt anpassat för Sjukdom. Det är jätte bra att arbeta trots att man har Sjukdom. Man betalar skatt och man tillför samhället något och man blir nyttig och självkänslan blir därmed bättre.

Det är så man kan kräkas. Sjukdom är ett tillstånd inte en diagnos. Sjukdom kan innebära allt från förkylning till dödlig obotligt diagnos som det inte finn bot för. Då kan man inte dra alla över en kam. Till och med en och samma diagnos kan te sig olika från person till person även om det finns stora likheter. Den ene kan jobba något medan den andre inte klara någonting men båda har samma symtom och diagnos. Att då säga att alla ska jobba blir ett övergrepp på dem som inte kan jobba. Det hänger inte på viljan utan på den specifika sjukdom personen har.

Liksom Alexandra har jag Fibromyalgi. Fick diagnosen i januari -95. Jag känner väl igen mig i hennes situation även om jag inte har haft det exakt som henne. När min yngsta var i 9 års ålder väckte jag henne sedan dirigerade jag henne från sängen och påminde henne om vad som skulle göras. Påklädning: hon fick komma in i sovrummet så godkände jag kläderna; frukost: hur många mackor har hon ätit och vad hade hon till; ytterkläder och skor, fick hon visa upp så det stämde överrens med väder och årstid. Sedan var det dags för mig att försöka ta mig till jobbet. Då jobbade jag 50% och hade sjukersättning med 50 %.

Idag har jag sjukersättning med 75 % och är sjukskriven helt sedan slutet av maj i år. Jag har sökt sjukersättning med 100 % men fått beskedet att det kan vara svårt att få det igenom. Då måste jag vara så sjuk att jag aldrig någonsin kommer kunna jobba, inte ens när jag blir ålderspensionär. Som om det skulle ha någon betydelse då ålderspensionärer i regel inte arbetar med vissa undan tag.

Måste jag börja jobba igen, skulle det då innebära att jag vaknar vid 7 tiden tar mina första värktabletter i dubbel dos. Vilar tills de verkar. Sedan upp och äter frukost. Efter det till sängen och vilar en stund. Nästa steg är till duschen och tillbaka till sängen igen. Måste vila. Sedan på klädning, strumporna är det mest besvärliga att få på. Sendrag och värk över bröstkorgen och armarna. I värsta fall även sendrag i de stora musklerna i benen. Kan bara beskriva det med ett ord: SMÄRTA.  Därefter en kort vila innan skor och jacka åker på. Sedan går/cyklar jag till jobbet. Klockan är då runt 1 eller 2 på dagen. Ingen lunch har hunnits med. Hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen har gått åt till att pumpa upp energin för att kunna komma iväg till jobbet. Sedan på jobbet fungerar jag inte då jag är för trött och okoncentrerad. Försöker jobba mina 2 timmar. Sedan får jag pumpa upp energin igen för att klara av att komma hem. Väl hemma rasar jag ihop i sängen. Försöker vara uppe så mycket som möjligt under kvällen så jag kan sova bättre på natten. Sedan värktabletter igen och i säng. Jag har även fått fylla på med dubbeldos av värktabletter vid två tiden, alltså 6 timmar efter den första dosen. Jag behöver med andra ord vräka i mig värktabletter för att över huvud taget klara av att ta mig till och från jobbet för att sedan inte kunna fungera där. Vad är det för liv? När jag jobbar blir jag verkligen isolerad. Jag orkar ju inte med ett socialt liv på något sätt. På jobbet jobbar man och inte umgås, även om fika rasten kan vara trevlig i ca 10 min. Så mycket jobb för 10 minuter socialt liv. Det kan jag undvara. Då är det bättre att få sluta jobba och få sjukersättning och kunna träffa sina vänner istället. Varje sak jag skall göra har ett pris. Min energi har ett pris och då måste jag avväga vad jag skall slösa den på. Skall jag försöka jobba och sedan vara utslagen eller försöka få tillvaron att fungera utan jobb och då ha energi över till att kunna vara social? Jobbar man och inte har en fungerande tillvaro mår man inte bra. Men kan man få tillvaron att fungera även om det innebär att man inte jobbar så kan det vara ett bättre alternativ. För har man inte rätt att få må så bra som möjligt och ha ett socialt liv trots att man är sjuk? Var finns medmänskligheten? Man kan inte bara skylla på alliansen, sossarna började den här nedrustningen i sjukförsäkringen, men alliansen har dragit den till sin spets.

Nu har jag inte lämnat ut mig för att folk ska tycka synd om mig, för det gör jag inte ens själv. Utan för att belysa vad alliansens beslut ger för resultat för enskilda människor. För det är vad det handlar om, människor. Människors liv och ekonomi. Utan konsekvensanalys innan beslut fattas skapar man stora problem i slutändan. Vackra ord och idéer löser ingenting. Man måste se verkligheten som den ser ut, inget annat.

skriker vi ut, se, här, här är jag, se på mig! Sedan drar vi i enarmade banditens arm och stirrar på plingande och glittraden hjul. Min tur? hoppas på tur. pling plong glitter i lånta fjädrar. Stora neon pilar pekar på MIG, MIG. Det stora jaget som vill synas och glittra.

Nä, bättre i skogen sitta, titta på gran och kottar. Höra skogens tysta brus och fågelns sång i skyn. Möta sig själv i tystnaden. Våga se vem jag är där långt ifrån glitter och glamour. För när natten tysta timma komma, kan ensamhets ångest komma. Då när blinkande knappar och lampor slocknat. Finns bara det ensamma jaget kvar. Vem är jag då?

Så tomt och ensamt kan ett glitter liv te sig så långt jag har sett. Det är inget att sträva efter. Kunde jag skulle jag åka till kloster i Italien Men nu kan jag inte göra det av ekonomiska skäl utan jag får hitta andra sätt. Ett sätt jag har är blogga. Ett annat är när jag sitter hemma och har helt tyst runt om kring mig. Ingen TV, ingen dator, ingen musik på. Helt tyst. Njuter av tystnaden och ensamheten. Då och där kan jag möta mig själv och min Gud.

Må gott.

Idag firade jag gudstjänst i Sankt Ansgars kyrka här i Uppsala. Värmen och heligheten slog mot mig. Mitt i denna högkyrklighet hittar jag en vacker skinande skatt. Jag som är frikyrkligheten personifierad kommer absolut åka dit igen. Speciellt nu sedan jag upptäckt att jag inte behöver byta buss utan kan åka samma buss hela vägen hemifrån. Visserligen får jag en promenad på 10 minuter till kyrkan från bussen. Men å andrar sidan är det lika långt från mig till Livets Ord.

En Gudstjänst på Sankt Ansgar är väldigt Jesus centrerad. Det är just en tjänst in för Gud och inte i första hand en betjäning, även om jag blev väldigt betjänad under själva Gudstjänsten. Men det är ju så det är. När man tjänar Gud blir man själv betjänad. Gudstjänst formen är för mig väldigt ny. Är helt ovan vid processioner och plingande i klockor före nattvarden, bugande, korstecken och massa andra yttre former. Skulle vara spännande och få kunskap om symboliken i allt. Jag får se, om jag besöker dem fler gånger så kanske jag får tillfälle att fråga om allt jag vill veta. Det kan hända jag i så fall även delar med mig till er om det. Tills dess kan jag rekommendera er att lyssna på gudstjänsterna på webben. Adressen är http://stansgar.harnvi.net/.

Må gott

I början av sommaren var jag till Vaksala Torg och köpte ett par tomatplantor. Jag frågade försäljaren vad det var för sorts tomater fick beskedet att det var busktomater. Bra, tänkte jag. Åkte hem och planterade plantorna i trälådan. Där trivdes de. De växte till sig och började blomma. Kul! Kanske jag får tomater i sommar blev min förhoppning. Tomatplantorna trivdes i lådan och mot tegelväggen. Rena rama godiset för tomatplantorna. 2 tomater blev mogna med ett par veckor mellan varandra. Resten blev större och större klasar. Massor av fina tomater kom det. Nu är vi i september. Tomatplantorna fortsätter att växa och ge tomater. Men inga tomater vill mogna. De bara växer och växer. Plantorna liknar mer träd än buskar. Tomatklasarna är ända upp vid badrumsfönstret. Jag stack ut duschen genom badrumsfönstret nu på morgonen för att fylla på vatten i dammen och passade då också på att vattna det jag har i krukorna och lådan. Jag har tomater som går att plocka från badrumsfönstret och mer är på gång. 

Är det någon där ute som kan säga mig hur jag skall göra för att tomaterna skall mogna? Helst innan nattfrosten sätter in.

Även björnbären håller på att mogna nu. De är godare än vanligt i år. Men det är bara den ena plantan som har gått bra detta år. Jag vet inte vad som hände med den andra för den torkade in. Men jag lät den vara och nu har det kommit upp nya plantor på den sidan av rosenbågen, men mer buskigt än vad som har varit förut. Vi får se hur det går nästa år, men i år blir det inga bär där. Synd, för jag har fått totalt 2 l/år på dessa två plantor. Men i år spar jag inga bär, tror jag. Vi äter nog upp dem vart efter de mognar. Men jag vill i alla fall ha en björnbärstårta när jag fyller i slutet av månaden så några får jag nog lägga in i frysen ändå även om jag har lite kvar sedan tidigare år.  
                                               

Sten Nilsson, avled 10 aug 2009 94 år gammal.


 

Morfar Livets Ord.

Det var så vi såg honom, många av oss som gick på bibelskolan läsåret 93/94. Jag har träffat fler som uppfattade honom på det sättet. Jag träffade bl a en kvinna en gång som upplevde att det var positivt att ha honom som lärare. Då hon saknade en egen morfar så blev Sten Nilsson som en "morfars bild" för henne.

Nu har han gått ur tiden. Det är med stor saknad som vi tog avsked av honom idag. Men också med glädje. Han har nått det mål som han längtade till. Han är framme - det är fest i himlen. Men medan vi gläds med honom står vi här med ett enormt tomrum. Ett tomrum som församlingen delar med hans närmaste familj som av naturliga orsaker känner den mest. Men allra mest kan saknaden vara svårast för hans maka Maj. Jag önskar att den tid hon nu får fram tills hennes egen hemgång inte blir tung och svår utan glädjerik även om saknaden efter en älskad make och livskamrat kan vara svår. De har levt ett helt liv tillsammans, 65 år. Längre än vad många får eller ens kan. Maj, jag skickar dig en kram och hoppas att du får en bra och aktiv tid tills du får möta Sten igen. Jag har inga tröstande ord att säga, allt jag kan ge är min kärlek.

Jag hade honom som lärare i bibelskolan i ämnet " Ande, själ och kropp". Ett ämne som var mycket grundläggande, intressant och nödvändigt. Dessutom hade han en enorm kunskap och erfarenhet av ämnet, som pastor och själavårdare. Dessa lektioner fanns det de som tyckte att det blev för långtradigt och tråkigt då Sten satt i en fåtölj och läste innantill från sina anteckningar, förutom då han lyfte huvudet och gjorde någon kommentar till det han just läst. Så de dagarna var det lite glesare i stolsraderna. Men orkade man och var tillräckligt intresserad så fick man hur mycket som helst i både kunskap och aha uppleverser.

Jag kommer heller aldrig att glömma när jag skulle åka hem till Maj och Sten för att träffa Sten för ett självaårdssamtal. Jag bodde i Gottsunda och skulle ut till Storvreta. När jag kom till Storatorget var jag så nervös att jag sprang in på Åhlens och köpte ett läppstift. Inte för att det skulle göra intryck på Sten eller någon annan utan för att försöka lugna mina nerver och kanske bättra på självförtroendet något. Läppstiftet var lite dyrare än vad jag tidigare köpt så jag vågade inte tala om det för min man för då hade han blivit vansinnig. Men samtalet gick bra. Sten var lugn och trygg att prata med. Mycket visdom, lyhördhet och omtanke. När han sedan la sin stora hand på min rygg och bad för mig löstes en del frusna områden inom mig upp. När jag sedan skulle åka hem igen följde han med mig ut på farstubron, stod där och tittade ut på höstträdgården och kommenterade hur fina Astrarna var. Hade jag haft möjlighet hade jag lagt en blommande Aster på hans kista till minne av vårt samtal som visade mig vad sann värme och omtanke är. Vi hade vårt samtal vid ungefär den här tiden på året 1994. 

Ett annat minne jag har av Sten är när vi var på första församlingslägret som Livets Ord hade. Vi var på Rävsten. Sten gick ut tidigt, tidigt på morgonen på promenad runt ön vandrade i skogen under bön eller satt på någon klippa och bad. Sedan när man mötte honom var han andligt på alerten och ett enda stort leende. Han och Maj var och är riktiga föredömen både som människor men också hur man åldras med värdighet även när skröplighet sätter in.

När jag och min man separerade ville jag åka bort i några dagar för att vila. Jag mötte Sten i korridoren på Livets Ord och frågade honom vad han tyckte att jag skulle göra. Han svar var kort och konsist. Åk på ashram! Du skall åka på ashram. Jag gick hem och sökte på nätet och hittade till organisationens hemsida. Jag anmälde mig till ett ashram i norra Sverige som tyvärr blev inställt. Istället åkte jag på helande dagar på Arken i Kungsängen. Men det där med ashram kunde jag inte helt släppa på flera år. Jag har ännu inte varit iväg på något men jag har varit på flera retreater med församlingen och det har inte varit dåligt det heller.

När Sten inte längre orkade komma på söndagsmötena saknade jag honom. Jag talade om det för Maj en gång när jag träffade på henne i cafeterian. Varje gång jag såg Sten och Maj sitta på första raden i kyrkan blev jag varm i hjärtat. Nu på slutet är det bara Maj som har orkat komma nu och då.

Jag har tänkt mycket på Sten det sista åren då jag arbetar med nattvarden. Jag har tänkt på hans kunskap om nattvardsförbundet och bibelns röda tråd. Tack Gud att du inspirerade Sten att skriva böckerna i dessa ämnen. Sten är borta men något av kunskapen finns kvar i böckerna.

Kände jag Sten och Maj som vänner? Nej, men de är mina föredömen med sina liv. Jag har mött dem och sett hur de bemöter sina medmänniskor. Jag har blivit berörd av deras händer och liv. Vad mer kan jag begära.

Tack Sten för allt.

Karin


 

Sitter ute i solen och skriver på "mågens" bärbara. Fäglarna kvittrar, dammen porlar, flugorna surrar, en och en annan fjäril fladrar för bi. Det är varmt och gott i solen. Bakom mig har krusbärsbuskens blad börjat slå ut. Krokusen är på väg att blomma ut. Det är riktigt skönt ute. Har precis avnjutit min frukost vid trädgårds bordet. Blundar jag och lutar mig lite tillbaka kan jag gott tänka mig att jag är någon stans vid medlehalvet.

Våren! Uppståndelsens tid. Passar bra till påskdagens budskap. Efter tre dova och ledsamma dagar då lärljungarna var vilsna, sorgna och rädda kom budskapet denna morgon genom tre kvinnor. Han lever, han har uppstått. Men de kunde inte tro på det. Inte förr än de såg det med egna ögon. Samma budskap ger naturen oss när våren kommer. Det finns liv. Allt är inte dött, inte slut. Det finns en fortsättning.

Jag skall nu göra mig iordning för att besöka kyrkan och höra budskapet om livet.

Må gott och gå ut och känna solen, värmen, vårens dofter och upplev att HAN LEVER.