Ja, då är det väl dags att fortsätta berätta om resan till Sri Lanka så här lite mer än 1 år sedan jag kom hem. Idag snöar det i Uppsala. Rena rama plaskvädret. Tö + snö = blask. Det är en addition som jag tror att de flesta känner igen. Då kan det vara skönt att få drömma sig bort till värme, sol, underbara sandstränder och snorkling.

Trötta kom vi till fram till Negembo. En 20 minuters busstur bort från Flygplatsen. Skönt att det inte var längre till hotellet. Infrastrukturen på Sri Lanka är inte av svensk standard. Vart man än ska är det krypfart. Bilar och folk över allt. När man går över en gata får man se upp så man inte blir påkörd. Här krävs det att man har skinn på näsan och stort mod för att gå över gatan, man tar sig inte över annars. Trafikregler, Vad är det? På slutet av resan hade man lärt sig detta ganska bra, men det gällde ändå att ha koll på vad som hände. Det kunde annars lätt bli att man blev påkörd av någon taxi, tucktuck , buss, vanlig bil eller något annat fordon, speciellt med tanke på att Sri Lanka har vänstertrafik. När man skulle gå över en gata tittade man konstant åt fel håll först. Det hade lätt kunnat bli en olycka bara för den skull.

Negembo är en förstad till Colombo, vad man nu kan kalla en förstad. Det är så tättbefolkat att städer och byar nästan är helt samman smälta och på de flesta ställen är det också så. Vi tog in på Paradis beach Hotel. Utifrån gatan såg det inte mycket ut för världen. Rena skyffet om man dömde enbart på gatuentrén. Men innanför var det en helt annan värld. Fint och välordnat hotell i mellanpris klassen. Beläget på stranden. Bara att gå ut från hotellet och ned på stranden och ut i Idiska oceanen. Underbart! Vi fick några dagar på oss att ställa om kropparna till Singalesisk tid, vilket är 4-5 timmar före oss. Dessutom var vi dödströtta efter många, många timmars resande och behövde vila för att orka med allt vi skulle få vara med om resten av resan.

Här fick vi för första gången möta den Singalesiska maten mer på riktigt. Visst fick vi del av den på flyget men den var inte ens i närheten av den smakupplevelse vi fick under resten av resan. Mycket var för starkt för mina smaklökar men det fanns också mycket som jag klarade. Även om det var för starkt för mig var det ändå inte en oäven smak. Vi fick mycket curies (grytor) med många härliga smaker. Jag prövade allt jag kunde äta, men i små munsbitar om det skulle vara för starkt. Det fanns alltid något att välja även för mig som glutenintolerant och fanns det inget, kunde det lätt ordnas fram alternativ. Jag hade tagit med tre-fyra paket med glutenfritt knäckebröd och när jag åkte hem hade de varit slut i några dagar. På sista hotellet som vi bodde på innan vi åkte hem var i Kosgoda. Där var det en servitör som undrade vad det var för bröd jag åt. Jag tror att han aldrig hade sett knäckebröd förut. Det mesta brödet gick åt vid frukostarna som annars bestod av mycket frukt som ananas, bananer, mango och … . Allt smakade underbart. Kaffet var en historia för sig. Det var så blaskigt så det liknade mest färgat diskvatten. Du kan bara föreställa dig hur det kändes när vi kom till Fridsro och någon, jag tror att det var en svensk volontär, bjöd på svenskt bryggkaffe. Det var rena drömmen. Åker du till Sri Lanka, se då till att ha svenskt kaffe med dig. Annars kommer du att få akut hemlängtan och starkt kaffesug efter svenskt kaffe.




Den blå byggnaden som skymtar fram vid träden på höger sida på kortet är hotellet.


Hotellets bar och pool.


Idiska oceanen bilden är taget från hotellrumets balkong.


Fiskebåtar


Min glutenfria dessert. Brandyflamberade fruktspett med gellow Mums


Det här åt de andra. Flamberade fruktspett med en sorts pankaka, chokladsås och gellow



Här är vi på väg mot Kendy och Fridsro.


Från bussens fönster.

Jag flyttade bara 3 veckor innan jag åkte till Sri Lanka. Jag höll på med uppackning och städning ända tills jag skulle åka så väskan blev inte packad för än dagen innan... eller timmarna innan. Snacka om att vara sent ute även om jag hade varit iväg och vaccinerat mig mellan jobb - uppackning - städning samt att ett nytt pass blev klart på onsdagen innan avfärd. Och helt plötsligt sitter jag i ett flygplan på väg till Heathrow. En overklighetskänsla börjar infinna sig. Resan som jag hade vetat av i över ett halvår - helt plötsligt är jag på väg.



Att sitta på Heathrow i flera timmar är ingen hitt även om jag gillar flygplatser. Men vi fyllde tiden med en fika och gå och titta i butiker. Något vi inte fick missa var Herrods butik. Dyra saker men kul att se. Sista timmen ägnades åt att stirra på en tavla för att se vilken gate vi skull till. 30 min innan planet skulle gå dök gaten upp på tavlan. Sedan blev det att rusa. Heathrow är en gigantisk flygplats. Det tog ca 10 min att gå till gaten. Och ytterligare väntan innan vi fick gå om bord på planet.





Även när jag satt och väntade på att få gå ombord kändes det lite overkligt att jag var på väg. 



När vi såg avgångstavlan upptäckte vi att vi skulle mellanlanda på maldiverna. Exotiskt?! Jo, då jag hade kunnat stanna där.






Högsta punkten på Maldiverna är 2 m/h. En flodvåg skulle kunna skölja över hela ösystemet på nolltid. Eller en höjning av havet på några decimeter och allt skulle ligga under vatten.





Men en timme efter det att vi mellanlandat på Maldiverna var vi framme.




När vi kom ut från flygplatsen slog värmen emot oss. 33° i skuggan och hög luftfuktighet.

"Äventyret" hade börjat.

När jag var till Israel tänkte jag först skriva dagbok för att minnas allt jag såg och var med om. Men en timme efter det vi kom ut från flygplatsen i Tel Aviv insåg jag att det aldrig skulle fungera för mig. Det enda sättet var att fota så mycket jag kunde och hade råd med. På den tiden hade jag endast en enkel APS-kamera. Varje rulle rymde max 36 bilder och kostade ca 30 kr styck eller mer och sedan kostade framkallningen 100 kr/filmrulle  till CD-skiva. Dyrt som stryk för en som jobbade halvtid och hade sjukpension den andra halvan. Men det blev totalt 5 rullar i alla fall. (Fick dessutom köpa nya batterier till kameran ett par gånger och de var inte heller billigt)

I drygt 25 år hade jag drömt om att få åka till Israel. Det kändes väldigt konstigt att kliva av flygplanet och ta sig till ankomsthallen för pass kontroll och checka ut från flygplatsen. Att mötas av den varma luften och veta att man är i ett annat land, det land man i många år har drömt om att få se - mitt gamla söndagsskoleland. Det  hade kunnat ge ett euforiskt känslorus. Men det fanns inte så mycket tid till nostalgiska känslor. Snabbt in i bussen från flygplanet till passkontrollen, köa för att visa pass och lämna in papper på hur länge man skall stanna i landet och vad man skall göra. Vidare hämta ut resväskan och sedan ut genom sista kontrollerna. 

Vi skulle först upp till Ein Gev en kibbutz vid Tiberias sjö som har hotellverksamhet. På väg dit var det guidning hela tiden. Jag mins inte ens en bråkdel av allt som sades men vi åkte över Jisrael slätten i frodig grönska. Sommaren hade ännu inte bränt bort allt grönt. När vi kommer till Ein Gev kom vi till den mest underbara plats jag någonsin har varit på. Hela sjön ligger som i en gryta med berg runt om kring. Bakom kibbutzen ligger Golan som en hög klippa nästan rakt upp och framför denna nära nog helt runda otroligt vackra sjö. Det var inga problem att blunda och tänka sig 2000 år tillbaka i tiden. Jag blev förälskad i den trakten i ett ögonblick. Hit ville jag åka igen.

Peka på bilderna med markören så får du fram bildtexten.