Negembo

Ja, då är det väl dags att fortsätta berätta om resan till Sri Lanka så här lite mer än 1 år sedan jag kom hem. Idag snöar det i Uppsala. Rena rama plaskvädret. Tö + snö = blask. Det är en addition som jag tror att de flesta känner igen. Då kan det vara skönt att få drömma sig bort till värme, sol, underbara sandstränder och snorkling.


Trötta kom vi till fram till Negembo. En 20 minuters busstur bort från Flygplatsen. Skönt att det inte var längre till hotellet. Infrastrukturen på Sri Lanka är inte av svensk standard. Vart man än ska är det krypfart. Bilar och folk över allt. När man går över en gata får man se upp så man inte blir påkörd. Här krävs det att man har skinn på näsan och stort mod för att gå över gatan, man tar sig inte över annars. Trafikregler, Vad är det? På slutet av resan hade man lärt sig detta ganska bra, men det gällde ändå att ha koll på vad som hände. Det kunde annars lätt bli att man blev påkörd av någon taxi, tucktuck , buss, vanlig bil eller något annat fordon, speciellt med tanke på att Sri Lanka har vänstertrafik. När man skulle gå över en gata tittade man konstant åt fel håll först. Det hade lätt kunnat bli en olycka bara för den skull.


Negembo är en förstad till Colombo, vad man nu kan kalla en förstad. Det är så tättbefolkat att städer och byar nästan är helt samman smälta och på de flesta ställen är det också så. Vi tog in på Paradis beach Hotel. Utifrån gatan såg det inte mycket ut för världen. Rena skyffet om man dömde enbart på gatuentrén. Men innanför var det en helt annan värld. Fint och välordnat hotell i mellanpris klassen. Beläget på stranden. Bara att gå ut från hotellet och ned på stranden och ut i Idiska oceanen. Underbart! Vi fick några dagar på oss att ställa om kropparna till Singalesisk tid, vilket är 4-5 timmar före oss. Dessutom var vi dödströtta efter många, många timmars resande och behövde vila för att orka med allt vi skulle få vara med om resten av resan.


Här fick vi för första gången möta den Singalesiska maten mer på riktigt. Visst fick vi del av den på flyget men den var inte ens i närheten av den smakupplevelse vi fick under resten av resan. Mycket var för starkt för mina smaklökar men det fanns också mycket som jag klarade. Även om det var för starkt för mig var det ändå inte en oäven smak. Vi fick mycket curies (grytor) med många härliga smaker. Jag prövade allt jag kunde äta, men i små munsbitar om det skulle vara för starkt. Det fanns alltid något att välja även för mig som glutenintolerant och fanns det inget, kunde det lätt ordnas fram alternativ. Jag hade tagit med tre-fyra paket med glutenfritt knäckebröd och när jag åkte hem hade de varit slut i några dagar. På sista hotellet som vi bodde på innan vi åkte hem var i Kosgoda. Där var det en servitör som undrade vad det var för bröd jag åt. Jag tror att han aldrig hade sett knäckebröd förut. Det mesta brödet gick åt vid frukostarna som annars bestod av mycket frukt som ananas, bananer, mango och … . Allt smakade underbart. Kaffet var en historia för sig. Det var så blaskigt så det liknade mest färgat diskvatten. Du kan bara föreställa dig hur det kändes när vi kom till Fridsro och någon, jag tror att det var en svensk volontär, bjöd på svenskt bryggkaffe. Det var rena drömmen. Åker du till Sri Lanka, se då till att ha svenskt kaffe med dig. Annars kommer du att få akut hemlängtan och starkt kaffesug efter svenskt kaffe.



Gatubild, Negembo
Den blå byggnaden som skymtar fram vid träden på höger sida på kortet är hotellet.

Paradice Beach Hotell, Negembo
Hotellets bar och pool.

Negembo
Idiska oceanen bilden är taget från hotellrumets balkong.

Fiskebåt
Fiskebåtar

Min dessert
Min glutenfria dessert. Brandyflamberade fruktspett med gellow Mums

Dessert
Det här åt de andra. Flamberade fruktspett med en sorts pankaka, chokladsås och gellow

På väg mot Kendy

Här är vi på väg mot Kendy och Fridsro.

På väg mot Kendy
Från bussens fönster.


Insändare

På mitt allra första försök fick jag in en insändare i UNT i går 13 april. Det var min första insändare någonsin. Chefredaktören för insändarsidan ville ha några klargörande uppgifter innan och vi pratade om några mindre tillägg för att läsarna skulle förstå vad det ytterst handlade om. Jag var lite sen i vändningarna så chefredaktören hade gjort ändringarna själv, men det var mina ord så det gjorde inte så mycket. Innehållet blev det samma. Jag lägger här upp den insändare där jag själv hade gjort ändringarna, som alltså inte kom in då jag skicka in det försent. Jag länkar till den insändare som kom in. 

Det rätta barnet!?

Vad är rätt barn och vad är fel barn? Vem kan bedöma något sådant? Mina barn är rätt för mig. Även om min yngsta klassas som annorlunda. En sort som samhället tycker inte borde ha fått födas. Nej hon har inte Downssyndrom. Hon har en lindrig utvecklingsstörning med autistiska drag. I början ville ingen se att hon var annorlunda, att hon faktiskt hade speciella behov och därför behövde extra hjälp. Det var inget som syntes utanpå. Jag var bara en orolig mamma. Men jag fick rätt. Då fanns inte hjälpen utan jag fick bråka om den. Barn skall tydligen bara finnas men inte kosta.  Kostar barn lite mer resurser och där med extra pengar, är de inte nyttiga för samhället. Att de faktiskt tillför ett annat sorts värde räknas inte, utan enbart det som syns i kronor och ören.


Vi har idag ett samhälle där svaghet är något negativt, något som inte får finnas, inte synas.  Där barn som är annorlunda, främst med Downs syndrom, blir bortsorterade. Där skiner dessa barn, ungdomar och vuxna som solar. De har det vi andra saknar som tolerans, kärlek, omtanke och kamratskap utan ett ständigt dömande. Bredvid dessa solar ser vi vår egen själviskhet, fördomar och domar över andra människor. Vi får se vår egen brist i ljuset som utgörs av dessa annorlunda människor. Kan det vara det som gör att de inte får finnas och inte får kosta? Har vi kommit så långt i vårt förfall?


Så hur annorlunda är de egentligen? Jag gillar Glada Hudik-teaterns Pär Johansson när han benämner sina medarbetare som ”störda” och ”normalstörda”. Många gånger resonerar dessa ”störda” människor mycket klokare än oss ”normalstörda”. De ställer de frågor ingen annan ställer. Det blir som stenar som ropar i öknen och är äkta sanningssägare.


Moder Theresa sa en gång ”fattigt är det land som inte kan ta emot sina ofödda barn” jag skulle vilja använda dessa ord såhär: ”Fattigt är det land som inte kan ta emot de som är annorlunda”. Vi behöver dem. Tycker du att det är synd om föräldrarna till dessa barn? Ge oss då möjlighet och hjälp så får du se vad vi föräldrar kan åstadkomma tillsammans med våra barn. Idag brottas vi med myndigheter som inte gärna vill släppa till de lagstadgade resurser som ändå finns, samtidigt som vi tränar och uppmuntrar våra barn och lägger ner timmar, dagar, veckor och år på att hjälpa dem.  Vi möts av både förakt och fördomar från myndigheterna och omgivningen och de lägger på oss ännu tyngre stenar i våra redan tunga ryggsäckar. Vi önskar inte att våra barn inte skulle finnas, men omgivningen gör det! Hur skulle du känna det om du fick veta att DITT barn inte är önskvärd av omgivningen, eller ännu värre att DU inte är önskvärd? När de funktionshindrade hör att många barn med Downs syndrom aborteras ställer de sig frågan: Än jag då? Borde inte jag heller finnas? För det är vad våra barn hör – Icke önskvärd.

 

Karin


RSS 2.0