Alla skall jobba inklusive de sjuka. Det är som om sjukdom är en egen diagnos. Alla med diagnosen Sjukdom skall ut i arbete what so ever. Alla är lika och med Sjukdom kan man jobba, bara arbetet blir tillräckligt anpassat för Sjukdom. Det är jätte bra att arbeta trots att man har Sjukdom. Man betalar skatt och man tillför samhället något och man blir nyttig och självkänslan blir därmed bättre.

Det är så man kan kräkas. Sjukdom är ett tillstånd inte en diagnos. Sjukdom kan innebära allt från förkylning till dödlig obotligt diagnos som det inte finn bot för. Då kan man inte dra alla över en kam. Till och med en och samma diagnos kan te sig olika från person till person även om det finns stora likheter. Den ene kan jobba något medan den andre inte klara någonting men båda har samma symtom och diagnos. Att då säga att alla ska jobba blir ett övergrepp på dem som inte kan jobba. Det hänger inte på viljan utan på den specifika sjukdom personen har.

Liksom Alexandra har jag Fibromyalgi. Fick diagnosen i januari -95. Jag känner väl igen mig i hennes situation även om jag inte har haft det exakt som henne. När min yngsta var i 9 års ålder väckte jag henne sedan dirigerade jag henne från sängen och påminde henne om vad som skulle göras. Påklädning: hon fick komma in i sovrummet så godkände jag kläderna; frukost: hur många mackor har hon ätit och vad hade hon till; ytterkläder och skor, fick hon visa upp så det stämde överrens med väder och årstid. Sedan var det dags för mig att försöka ta mig till jobbet. Då jobbade jag 50% och hade sjukersättning med 50 %.

Idag har jag sjukersättning med 75 % och är sjukskriven helt sedan slutet av maj i år. Jag har sökt sjukersättning med 100 % men fått beskedet att det kan vara svårt att få det igenom. Då måste jag vara så sjuk att jag aldrig någonsin kommer kunna jobba, inte ens när jag blir ålderspensionär. Som om det skulle ha någon betydelse då ålderspensionärer i regel inte arbetar med vissa undan tag.

Måste jag börja jobba igen, skulle det då innebära att jag vaknar vid 7 tiden tar mina första värktabletter i dubbel dos. Vilar tills de verkar. Sedan upp och äter frukost. Efter det till sängen och vilar en stund. Nästa steg är till duschen och tillbaka till sängen igen. Måste vila. Sedan på klädning, strumporna är det mest besvärliga att få på. Sendrag och värk över bröstkorgen och armarna. I värsta fall även sendrag i de stora musklerna i benen. Kan bara beskriva det med ett ord: SMÄRTA.  Därefter en kort vila innan skor och jacka åker på. Sedan går/cyklar jag till jobbet. Klockan är då runt 1 eller 2 på dagen. Ingen lunch har hunnits med. Hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen har gått åt till att pumpa upp energin för att kunna komma iväg till jobbet. Sedan på jobbet fungerar jag inte då jag är för trött och okoncentrerad. Försöker jobba mina 2 timmar. Sedan får jag pumpa upp energin igen för att klara av att komma hem. Väl hemma rasar jag ihop i sängen. Försöker vara uppe så mycket som möjligt under kvällen så jag kan sova bättre på natten. Sedan värktabletter igen och i säng. Jag har även fått fylla på med dubbeldos av värktabletter vid två tiden, alltså 6 timmar efter den första dosen. Jag behöver med andra ord vräka i mig värktabletter för att över huvud taget klara av att ta mig till och från jobbet för att sedan inte kunna fungera där. Vad är det för liv? När jag jobbar blir jag verkligen isolerad. Jag orkar ju inte med ett socialt liv på något sätt. På jobbet jobbar man och inte umgås, även om fika rasten kan vara trevlig i ca 10 min. Så mycket jobb för 10 minuter socialt liv. Det kan jag undvara. Då är det bättre att få sluta jobba och få sjukersättning och kunna träffa sina vänner istället. Varje sak jag skall göra har ett pris. Min energi har ett pris och då måste jag avväga vad jag skall slösa den på. Skall jag försöka jobba och sedan vara utslagen eller försöka få tillvaron att fungera utan jobb och då ha energi över till att kunna vara social? Jobbar man och inte har en fungerande tillvaro mår man inte bra. Men kan man få tillvaron att fungera även om det innebär att man inte jobbar så kan det vara ett bättre alternativ. För har man inte rätt att få må så bra som möjligt och ha ett socialt liv trots att man är sjuk? Var finns medmänskligheten? Man kan inte bara skylla på alliansen, sossarna började den här nedrustningen i sjukförsäkringen, men alliansen har dragit den till sin spets.

Nu har jag inte lämnat ut mig för att folk ska tycka synd om mig, för det gör jag inte ens själv. Utan för att belysa vad alliansens beslut ger för resultat för enskilda människor. För det är vad det handlar om, människor. Människors liv och ekonomi. Utan konsekvensanalys innan beslut fattas skapar man stora problem i slutändan. Vackra ord och idéer löser ingenting. Man måste se verkligheten som den ser ut, inget annat.