Inte för att jag är vidskeplig. Men ibland häder det bara.

Fick ett samtal från min far. Han försökte få tag i min syster. Mamma hade fått hjärtinfarkt, visserligen en liten en men det var en infarkt. Just snyggt. En fredag och där till den 13:e, fin fin kombination... or not. 
 
Min syster och jag slänger oss in i hennes bil och åker upp till Gävle för att möta upp mamma. Man ville ha en kranskärlsröntgen på henne och det gick inte att göra i Hudiksvall. Efter undersökningen fick hon en stroke med blindhet och förvirrings symptom - en mycket ovanlig biverkan på kranskärlsröntgen. Min syster och jag tittar på varandra och våra hjärnor börjar gå i gång. Hemsjukvård, hemtjänst, orienterings träning m m. I det läget skickar jag ett nödsms till min cellgrupp att de skall be för mamma. Jag går till baka in till vår mor medan min syster går och möter vår bror och svägerska nere vid akuten för att hjälpa dem upp till hjärtavdelningen där mamma ligger. När jag sitter där och tittar på mamma som försöker sova hör jag, inom mig, ett böne brus från cellgruppen. En helt otrolig upplevelse. Jag  kan urskilja speciellt en röst från en av kvinnorna som har träffat min mor. När mina syskon kom upp så konfererade vi lite med varandra och sedan åkte jag och syrran till vår pappa uppe i Hudiksvall för att han inte skulle vara ensam på natten efter allt som hänt samt att sova en stund.

På förmiddagen, detta är på lördagen - dagen efter, åkte vi tillbaka till Gävle tillsammans med vår far. När vi kommer in i sjukrummet hos mamma så säger hon åt pappa och mig att stänga dörren efter oss. HON HADE FÅTT TILLBAKA SIN SYN. Huvudvärken var kvar men synen var tillbaka och förvirringen hade släppt. En ny skallröntgen mitt på dagen visade att stroken hade läkt ut helt. Läkaren sa sedan att han räknade med att det inte skulle bli några men av händelsen.  TACK GUD. På eftermiddagen hade huvudvärken släppt helt och hon skickades tillbaka till Hudik för fortsatt utreding av hjärtat och inställning av hjärtmedicin. Nu har hon fått medicin och hjärtat slår som det skall. Fortsätter det så får hon åka hem imorgon. Mamma ser, är fullt orgenterad och mår bra. Hon är bara lite trött men det får man vara efter en sådan här pärs.

Tack Pappa Far i himmelen för din omsorg, kärlek och helande kraft. Du är HERREN VÅR LÄKARE

TACK

och kärlekskrankar


Jojo! Det är så det är, med hela naturen i trädgården. Bor man nästan i stan å' har en sån mångfald av naturen utanför dörren så ska man väl ändå inte klaga eller...

När jag kom ut för att sätta mig att läsa min "kära" bok Ett år med Jesus och dricka mitt förmiddags kaffe så möttes jag av förödelsen. Rinnskitar över allt! *uäck*  Det är så man mår illa. Endast en sak går att göra - VATTENSLANGEN. Jag får ta det till helgen. Nu varken hinner eller orkar jag med det. Mer olja till möblerna behöver jag nog också köpa in för att trädgårdsmöblerna skall orka med angreppen av skatungarna.

Skatungarna är en historia för sig. De är otroligt fräcka och övermodiga. Grannens jycke lyckades fånga in den fräckaste av de två - två gånger - utan att den har lärt sig att vara rädd. (jodå, den klarade sig oskadd, blev bara lite omruskad.) En natt när Monica sov hemma i vardagsrummet så försökte den tränga sig in genom en glipa i det öppna fönstret. Gripande! Tänk om den hade lyckats?!  Jag får dåndimpen av bara tanken.

Annars är det bara trevligt. Tänk att kunna sitta ute och dricka förmiddagskaffet och kunna se både talltrast, koltrast och sparvar i olika fasoner i en lite trädgård inte större än mitt eget vardagsrum. Då får man inte klaga tycker jag.

Ja, just det, det var det här med kärlekskranankarna. De har tyvärr bosatt sig inne i lägenheten. Det är tydligen fullständigt omöjligt att bli av med dem. Här om kvällen försökte jag jaga ut den ena (Arash) i över två timmar för att kunna få sova, men då var det en annan fluga som surrade  i vardsrummet som distraherade hanen lika mycket som honan gjorde - Fotboll. Sverige vann tydligen och sedan gick det att jaga iväg fågeln.

Må natur gott

Bildbevisen talar sitt tydliga språk


 
Grejsarbloggens nerskitade högkvarter

Hej!

Nu är det sommar. Luften är varm och fuktig men ändå fräsch. Det har regnat lite och molnen seglar över Uppsala, det blåser rätt bra. Mer regn är att vänta, men det behövs också p g a torkan.

Jag har tänkt en del på det här med retreater. Vi har varje termin ett antal tillfällen att åka på retreat i församlingen. Jag har varit iväg några gånger, ca 1 gång om år. Det är absolut underbart att få åka iväg. När man åker så undrar man om man verkligen kan hinna med något på två dagar. På väg hem så är man mätt både i magen och i själen men framför allt i anden. Så renskrubban som man då är i själen kan man bara vara till kroppen efter ett gammaldags finskt bastubad med björkris.

Jag har börjat fundera på om det inte är dags att åka igen i höst - trots att jag i höstas var övertygad om att jag inte skulle iväg i år. Det får inte bli till en grej man bara gör, utan det är ett medel att komma vidare i sitt andliga liv och kunna rensa ut en massa gammalt bråte. För mig har det varit läkande att delta, men samtidigt började det kännas som om jag åkte för att jag skulle åka. Så skall det inte vara. Men nu har det hänt så mycket den sista tiden. Böcker som har berört mig på djupet, frågor som har fått svar, svårläkta sår har börjat läka - jag kan fortsätta listan ännu längre. Det är så djupt personligt så jag vill inte skriva så mycket om det, åtminstone inte ännu. Därför har nu tankarna på en retreat börjat dyka upp igen. Samtidigt skulle jag vilja åka på en längre retreat där man har möjlighet till samtal om behovet skulle uppstå och egen tid för läsning och reflektion. Våra retreater är inte riktigt upplagd på det sättet - även om det säkert går att få ett samtal om det verkligen behövs och egen tid för bön är inlagd. Vi får se hur det blir.

Jag kan rekommendera alla att åka på retreat någon gång. Att dra sig undan vardagsstressen på det sättet och bara söka Gud är otroligt nyttigt. Stilla sin själ och få tid att lyssna på vad Pappa Far i himlen har att säga är läkande. Man får i det läget se att Pappa inte är en straffande och dömande Pappa och Gud som klipper till när tillfället ges utan är så oändligt kärleksfull och full av en oändlig nåd. Han längtar efter att vi skall ta oss tid att stilla ned oss så vi kan ha gemenskap med honom.

Må gott och sköt om dig     


     

Hett, hett, hett. Jag håller på att vattna för brinnande livet. Det är så det knastrar ute. Det är torrt över allt. När jag står på framsidan av lägenheten ut mot gården så är det runt 40 grander varmt där. Solen ligger på och inte en vindpust. Nu har jag lagt slangen på rosorna vid porten för att de skall få vatten. Men trots torkan så frodas rosorna både på fram och baksidan. Det finns mängder med knoppar så det blir underbart när de slår ut.

Tänk att vindruvsplantan har klarat vintern och nu verkar det som den blommar. Jag vet ju inte hur vindruvsblomman ser ut, men det är något som ser ut som gröna små knoppar i klasar på ett liknande sätt som vinbär.

Jag hoppas att det blir lika mycket björnbär i år som det blev förra året. Vi plockade av drygt två liter på de två plantor jag har på baksidan. Nu blommar de igen, ymnigt. Men jag undrar om humlorna hinner med att befrukta dem, det går så fort nu i värmen. I och med rotblötan tar det väl i ännu mer kan jag tänka.

Njut av värmen så länge vi har den. Ingen vet hur länge det varar.

dag kl 7 var jag ut och titta till dammen. Vattnet var bara 13 grader varmt. Fiskarna frös och mådde inte så värst bra. Vad hade hänt?

Jag kollade varför inte doppvärmaren fungerade. Trots att jag hade kontrollerat att jag satte i rätt kontakt flera gånger så upptäckte jag att det var reningsverket som var igång. Det värmer inget vatten utan håller det bara rent. Vad hjälper det fiskarna om vattnet är rent men det är för kallt för dem att leva? Snabbt som ögat satte jag på vattenslangen med varmt vatten och bytte ut en del av vattnet samt bytte kontakt för att för att få igång doppvärmaren. Trotts mina räddningsinsatser dog två av fiskarna. En liten sorglig begravning ägde rum inne på toaletten. *snyft*.

Hela den här händelsen blev en liten mini predikan för mig. Hur viktigt det än är med ett rent predikat evangelium (rent vatten) får man aldrig glömma att hålla en kärleksfull och varm atmosfär i församlingen (tempererat vatten). Annars fryser människor bokstavligt ihjäl andligen och församlingen blir hård och dömande. Bokstaven dödar - Anden ger liv. Ha överseende med varandras misstag och be för dem som syndar. Du skulle nog själv vilja ha en kärleksfull upprättelse om du har felat eller fallit. Jag skulle i alla fall vilja ha det.


Må Gott