Gloria på sné och brottning

                             


Dags för ett lite lättare inlägg än mina tidigare.


I tisdags var jag till Sankt Ansgar på bibelstudie. När prästen skulle avsluta bibelstudiet frågade han om någon hade brottats någon gång. Alla började titta på varandra och undra vad han menade. Brottats med sin brorsa hade väl de flesta gjort i den mån de hade haft någon, även jag. Jag har säkert brottats med någon av hans kamrater också. Eller menade han att vi någon gång hade brottats med tron? Jag tror att alla som är kristna någon gång i livet har haft tvivel och brottningskamp med tron och Gud. Det var inte lätt att veta vad han menade. Han upprepade frågan. Jag började lite försiktigt tänka på att jag hade hamnat i slagsmål med en kille i skolan en gång i tvåan eller trean och vunnit. Vi hade faktiskt gått i samma klass.


Prästen förklarade att det nästa gång skulle handla om Jakob och hans brottningskamp med Gud och slaget på höften som gjorde honom halt. Prästen förklarade att vi skulle kunna förstå den händelsen lite bättre om vi visste något om brottning. Men han skulle förklar mer nästa gång.


Jag vet inte så mycket om brottning. Men jag kan berätta om den gången jag van slagsmålet över pojken som jag gick med i samma klass.


Jag vet inte varför vi slogs. Men som sagt jag van. Pojken blev ledsen och förnärmad. Förlora mot en tjej. Det gick ju inte an. Han skvallrade för fröken när vi skulle gå in från rasten. Fröken blev inte glad. Hon tittade först på mig som satt uppflugen på ett bord. Sedan på killen. Sedan skakade hon på huvudet och skällde ut pojken för att han ljög. Jag satt på bordet och låtsades som om det regnade. Fröken trodde honom helt enkelt inte. Karin slåss väl inte. Nä, det går inte ihop. Jag sa inte flaskhals och låtsades att glorian satt där den skulle. Men  skall sanningen fram hänge glorian i ett snöre långt ner på ryggen för att inte ramla ned helt.


Jag har ingen bild som illustrerar brottning så jag låter
 Siri får illustrera det istället. Hon älskar att brottas med händer. Och hon är inte så grym som hon ser ut på bilden en riktigt gnällspik är vad hon är. Och beroende av syt och gos.  

Må gott.




Siri, den sötaste hunden i Uppsala


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0