I dagspressen för en tid sedan ondgjorde man sig över att 40-talisterna verkar vägra att gå i pension. Jag tänkte i mitt stilla sinne, varför i hela friden skulle de vilja gå i pension och frivilligt halvera sin inkomst, i synnerhet när de verkar vara gjorda av ett annat virke än vi 60-talister. I dag sitter (ok ligger) min äldsta dotter (80-talist) i soffan och tittar på Ophra medan hon funderar över hur hon skall få ut sina grejer från min lägenhet. Ophra har besök av Cher. Gripande tanten är 62 år men har en betydligt högre energi än både mig och Monica tillsammans. Vi funderar lite hur det hela kan komma sig. Jag upplever det som om 40-talisterna är som duracell batterierna i reklamen - de går och går och tar aldrig slut. De verkar hålla hur länge som helst. Monica lyssnar vidare en stund. Sedan kommer hon på det. 40-talisterna och kanske i synnerhet Cher blev konserverad ett tag under 60 och 70- talet p g a hippie kulturen. Där har vi det. De vägrade växa upp under en lång tid och fortsatte att vara unga, därför håller de längre. Så måste det vara eller...?