Tillbaka från klostret.

Hur landar man i vardagen utan att få kulturchock? Jag har haft några makalösa dagar.

Rädd och nervös som en lite skolflicka i första klass kom jag till klostret på måndagseftermiddagen. Blev anvisad ett ljus, svalt och trivsamt rum med toalett och dusch.  Behövde alltså inte gå ut i någon gemensam dusch och toalett i korridor som jag hade förberett mig på. Ett litet häfte fanns på den lilla bruna sekretären inne på rummet så att jag hade alla tider tillgängliga även om jag fick dem muntligt också. Efter att jag hade fått ställa in väskorna på rummet fick jag en snabb guidad tur genom den delen av klostret som var tillgänglig för gäster. Klostret hade tjocka murade tegelväggar. Både snyggt och effektivt mot sommarvärmen. Det var naturligt svalt och skönt inne medan det var 30 grader varmt på östgötaslätten. Vilken underbar miljö.

Utsikt över Tåkern


Min första måltid blev efter vespern. Vesper bads kl 17 och sedan middag kl 18. Måltiderna intogs under tystnad. Det enda som hördes var den klassiska musiken eller gregoriansk sång som spelades i bakgrunden och bestickens små försiktiga krockar mot porslinet. Maten är är enkel med få ingredienser men mycket fantasifullt tillredd. God och hälsosam och upplagd på ett mycket vackert och smakfullt sätt. Mer potatis? En blick och en gest. Tack. Talande ögon.  Tyst kommunikation. Någon stöter mot en sked i en skål. Ett slammer. En generad blick från den skyldige och lätt roade och igenkännande men inte elaka blickar från några. Nästa gång skulle det kunna vara jag. Andra helt inne i sina egna tankar och reflektioner. Båda reaktionerna lika accepterade. Alla väntar på alla. Ingen börjar före den andra. Måltiderna börjar med gemensam bön och ingen börjar äta förrän alla vid bordet har fått mat på talriken och är redo att börja äta. Måltiderna avslutas gemensamt med bön.