Ja, då är det väl dags att fortsätta berätta om resan till Sri Lanka så här lite mer än 1 år sedan jag kom hem. Idag snöar det i Uppsala. Rena rama plaskvädret. Tö + snö = blask. Det är en addition som jag tror att de flesta känner igen. Då kan det vara skönt att få drömma sig bort till värme, sol, underbara sandstränder och snorkling.

Trötta kom vi till fram till Negembo. En 20 minuters busstur bort från Flygplatsen. Skönt att det inte var längre till hotellet. Infrastrukturen på Sri Lanka är inte av svensk standard. Vart man än ska är det krypfart. Bilar och folk över allt. När man går över en gata får man se upp så man inte blir påkörd. Här krävs det att man har skinn på näsan och stort mod för att gå över gatan, man tar sig inte över annars. Trafikregler, Vad är det? På slutet av resan hade man lärt sig detta ganska bra, men det gällde ändå att ha koll på vad som hände. Det kunde annars lätt bli att man blev påkörd av någon taxi, tucktuck , buss, vanlig bil eller något annat fordon, speciellt med tanke på att Sri Lanka har vänstertrafik. När man skulle gå över en gata tittade man konstant åt fel håll först. Det hade lätt kunnat bli en olycka bara för den skull.

Negembo är en förstad till Colombo, vad man nu kan kalla en förstad. Det är så tättbefolkat att städer och byar nästan är helt samman smälta och på de flesta ställen är det också så. Vi tog in på Paradis beach Hotel. Utifrån gatan såg det inte mycket ut för världen. Rena skyffet om man dömde enbart på gatuentrén. Men innanför var det en helt annan värld. Fint och välordnat hotell i mellanpris klassen. Beläget på stranden. Bara att gå ut från hotellet och ned på stranden och ut i Idiska oceanen. Underbart! Vi fick några dagar på oss att ställa om kropparna till Singalesisk tid, vilket är 4-5 timmar före oss. Dessutom var vi dödströtta efter många, många timmars resande och behövde vila för att orka med allt vi skulle få vara med om resten av resan.

Här fick vi för första gången möta den Singalesiska maten mer på riktigt. Visst fick vi del av den på flyget men den var inte ens i närheten av den smakupplevelse vi fick under resten av resan. Mycket var för starkt för mina smaklökar men det fanns också mycket som jag klarade. Även om det var för starkt för mig var det ändå inte en oäven smak. Vi fick mycket curies (grytor) med många härliga smaker. Jag prövade allt jag kunde äta, men i små munsbitar om det skulle vara för starkt. Det fanns alltid något att välja även för mig som glutenintolerant och fanns det inget, kunde det lätt ordnas fram alternativ. Jag hade tagit med tre-fyra paket med glutenfritt knäckebröd och när jag åkte hem hade de varit slut i några dagar. På sista hotellet som vi bodde på innan vi åkte hem var i Kosgoda. Där var det en servitör som undrade vad det var för bröd jag åt. Jag tror att han aldrig hade sett knäckebröd förut. Det mesta brödet gick åt vid frukostarna som annars bestod av mycket frukt som ananas, bananer, mango och … . Allt smakade underbart. Kaffet var en historia för sig. Det var så blaskigt så det liknade mest färgat diskvatten. Du kan bara föreställa dig hur det kändes när vi kom till Fridsro och någon, jag tror att det var en svensk volontär, bjöd på svenskt bryggkaffe. Det var rena drömmen. Åker du till Sri Lanka, se då till att ha svenskt kaffe med dig. Annars kommer du att få akut hemlängtan och starkt kaffesug efter svenskt kaffe.




Den blå byggnaden som skymtar fram vid träden på höger sida på kortet är hotellet.


Hotellets bar och pool.


Idiska oceanen bilden är taget från hotellrumets balkong.


Fiskebåtar


Min glutenfria dessert. Brandyflamberade fruktspett med gellow Mums


Det här åt de andra. Flamberade fruktspett med en sorts pankaka, chokladsås och gellow



Här är vi på väg mot Kendy och Fridsro.


Från bussens fönster.

Det rätta barnet!?

Vad är rätt barn och vad är fel barn? Vem kan bedöma något sådant? Mina barn är rätt för mig. Även om min yngsta klassas som annorlunda. En sort som samhället tycker inte borde ha fått födas. Nej hon har inte Downssyndrom. Hon har en lindrig utvecklingsstörning med autistiska drag. I början ville ingen se att hon var annorlunda, att hon faktiskt hade speciella behov och därför behövde extra hjälp. Det var inget som syntes utanpå. Jag var bara en orolig mamma. Men jag fick rätt. Då fanns inte hjälpen utan jag fick bråka om den. Barn skall tydligen bara finnas men inte kosta.  Kostar barn lite mer resurser och där med extra pengar, är de inte nyttiga för samhället. Att de faktiskt tillför ett annat sorts värde räknas inte, utan enbart det som syns i kronor och ören.

Vi har idag ett samhälle där svaghet är något negativt, något som inte får finnas, inte synas.  Där barn som är annorlunda, främst med Downs syndrom, blir bortsorterade. Där skiner dessa barn, ungdomar och vuxna som solar. De har det vi andra saknar som tolerans, kärlek, omtanke och kamratskap utan ett ständigt dömande. Bredvid dessa solar ser vi vår egen själviskhet, fördomar och domar över andra människor. Vi får se vår egen brist i ljuset som utgörs av dessa annorlunda människor. Kan det vara det som gör att de inte får finnas och inte får kosta? Har vi kommit så långt i vårt förfall?

Så hur annorlunda är de egentligen? Jag gillar Glada Hudik-teaterns Pär Johansson när han benämner sina medarbetare som ”störda” och ”normalstörda”. Många gånger resonerar dessa ”störda” människor mycket klokare än oss ”normalstörda”. De ställer de frågor ingen annan ställer. Det blir som stenar som ropar i öknen och är äkta sanningssägare.

Moder Theresa sa en gång ”fattigt är det land som inte kan ta emot sina ofödda barn” jag skulle vilja använda dessa ord såhär: ”Fattigt är det land som inte kan ta emot de som är annorlunda”. Vi behöver dem. Tycker du att det är synd om föräldrarna till dessa barn? Ge oss då möjlighet och hjälp så får du se vad vi föräldrar kan åstadkomma tillsammans med våra barn. Idag brottas vi med myndigheter som inte gärna vill släppa till de lagstadgade resurser som ändå finns, samtidigt som vi tränar och uppmuntrar våra barn och lägger ner timmar, dagar, veckor och år på att hjälpa dem.  Vi möts av både förakt och fördomar från myndigheterna och omgivningen och de lägger på oss ännu tyngre stenar i våra redan tunga ryggsäckar. Vi önskar inte att våra barn inte skulle finnas, men omgivningen gör det! Hur skulle du känna det om du fick veta att DITT barn inte är önskvärd av omgivningen, eller ännu värre att DU inte är önskvärd? När de funktionshindrade hör att många barn med Downs syndrom aborteras ställer de sig frågan: Än jag då? Borde inte jag heller finnas? För det är vad våra barn hör – Icke önskvärd.

Karin

Jag håller med dig. Det är långt mellan inläggen och JA, jag skall fortsätta med att berätta om Sri Lanka resan även om det nu har gått ett år sedan jag var där.

Läste idag i Uppsalatidningen 18-minuter något som fullkomligt fick mig att tappa fattningen. På sidan 2 i 18-minuter får vi läsa om hur mycket (med betoning på mycket) framtida lägenheter kommer att kosta. I en intervju med kommunalrådet Cecilia Forss (M) läser jag något som med lite god vilja kan utläsas som "goddag yxskaft".

Journalisten frågar: "Tycker du det är rimligt att bygga ettor för cirka 6500 kr i månaden?"
Cecilia Forss svarar: "Det är helt orimligt för mig att svara på hur andra vill göra med sin ekonomi." Goddag yxskaft.

Nästa fråga:

"Du måste ju kunna svara på vad du tycker?"
"Det är inte aktuellt för mig att flytta in i en etta och därför kan jag inte svara på det." Goddag yxskaft - igen.

Hon svarade inte på en enda fråga. Det enda som man som läsare får ta del av är - ingenting. Hade det varit en politiker någon annanstans än just i Sverige hade sådana här svar gjort den politikern arbetslös innan artikeln hade lämnat tryckpressen. Man kan undra om hon är helt IQ-befriad, arrogant eller om hon tror att uppsalaborna är helt pantade.

Journalisten frågar vad politikerna tänker göra åt att många blir bostadslösa p g a orimligt höga hyreshöjningar när deras lägenheter renoveras. Forss anser inte att det är politikernas ansvar utan något som är mellan hyresgästerna och bostadsföretagen.

Följdfrågan blir naturlig.

"Vad är ditt ansvar då?"

"Att se till att det finns detaljplaner så att det finns möjlighet att bygga bostäder. Det lyckas kommunen fantastiskt bra med."

Vad bra att kommunen lyckas skaka loss mark som går att bebyggas med lägenheter ingen har råd att bo i. Men vem har då ansvar för alla dessa som blir bostadslösa. Är det kommunens socialtjänst? Men det har väl inte politikerna något ansvar för heller!? Man kan då fråga sig vem som har ansvar för bostadspolitiken om inte bostadspolitikansvariga kommunalrådet Cecilia Forss har det? Nåja, politikerna kan väl få undra varför politikerföraktet växer. För DE har ju inget ansvar för det heller!

Jag flyttade bara 3 veckor innan jag åkte till Sri Lanka. Jag höll på med uppackning och städning ända tills jag skulle åka så väskan blev inte packad för än dagen innan... eller timmarna innan. Snacka om att vara sent ute även om jag hade varit iväg och vaccinerat mig mellan jobb - uppackning - städning samt att ett nytt pass blev klart på onsdagen innan avfärd. Och helt plötsligt sitter jag i ett flygplan på väg till Heathrow. En overklighetskänsla börjar infinna sig. Resan som jag hade vetat av i över ett halvår - helt plötsligt är jag på väg.



Att sitta på Heathrow i flera timmar är ingen hitt även om jag gillar flygplatser. Men vi fyllde tiden med en fika och gå och titta i butiker. Något vi inte fick missa var Herrods butik. Dyra saker men kul att se. Sista timmen ägnades åt att stirra på en tavla för att se vilken gate vi skull till. 30 min innan planet skulle gå dök gaten upp på tavlan. Sedan blev det att rusa. Heathrow är en gigantisk flygplats. Det tog ca 10 min att gå till gaten. Och ytterligare väntan innan vi fick gå om bord på planet.





Även när jag satt och väntade på att få gå ombord kändes det lite overkligt att jag var på väg. 



När vi såg avgångstavlan upptäckte vi att vi skulle mellanlanda på maldiverna. Exotiskt?! Jo, då jag hade kunnat stanna där.






Högsta punkten på Maldiverna är 2 m/h. En flodvåg skulle kunna skölja över hela ösystemet på nolltid. Eller en höjning av havet på några decimeter och allt skulle ligga under vatten.





Men en timme efter det att vi mellanlandat på Maldiverna var vi framme.




När vi kom ut från flygplatsen slog värmen emot oss. 33° i skuggan och hög luftfuktighet.

"Äventyret" hade börjat.